Vad betyder överskriften undrar säkert ni som inte jobbar inom järnvägen. Jo, i juni gjorde jag en rolig resa. Jag har var bland annat tillsyningsman och förare för spärrfärd med endast småfordon i system M efter tåg på Inlandsbanan. Hur hamnar en skåning på Inlandsbanan? Jo, det var så här…
Fortsätt läsa
Jag har aldrig varit i Gävle. Jag såg fram emot att äntligen komma upp till Järnvägsmuseet och få se allt som jag läst och hört om, men också för att få träffa alla människor som arbetar här uppe, både de som är anställda och alla de som arbetar ideellt. Vi anlände till spåren utanför Hennan och arbetet med att dela vårt tåg och växla undan vagnar och ånglok startade omedelbart. Vi hade blivit inbjudna till grillbufé av Jvmv:s avdeling i Gävle ute på Nynäs. Efter inspektion av museiområdet med tillhörande lokstallar, så vaskade vi av oss och snyggade till oss lite för avtransport med y7:an ut till Nynäs.
Väl ute på Nynäs blev vi bjudna på en fantastisk grillbufé. Det räckte och blev över till alla. Vissa blev till och med tvingade att ta två gånger. Efteråt var jag så mätt att jag knappt kunde röra mig! Innan kaffet tog vi en tur i stallarna. Vilken samling! Det var helt otroligt att strosa runt bland dessa klenoder. Vart man än vände sig fanns något spännande att se. Jag och Jimmy avvek nästan direkt från övriga gruppen som i princip sprang förbi allt intressant. Jimmy hade inte heller varit här förut och nu gick vi runt och glodde med hakorna i golvet som små barn i en leksaksbutik. Det var helt fantastiskt och jag rekommenderar verkligen ett besök ute på Nynäs för alla som inte varit här. Nedan kommer en liten bildkavalkad med utvalda delar av stallet.
Efter stallarna blev det kaffe och tårta och ännu mera tågsnack. När alla var nöjda skjutsade Hasse oss tillbaka i rälsbussen till vår vagn, där de flesta kröp till kojs mätta, belåtna och med huvudet fyllt med nya intryck. Fast några ”ickeskåningar” slank inom 2959 för att avrunda kvällen med en liten hutt fiskefjaes. Dagen efter skulle det bli en hel del att hinna med innan avfärd hemåt mot Ängelholm.
Förra helgen var jag med om en riktigt rolig resa. Vi skulle transportköra vårt renoverade ånglok och några vagnar upp till trafikverkets järnvägsmuseum i Gävle. Väl där skulle vi lämna ångloket och byta vagnar. Vi skulle även hämta två andra ånglok för transport tillbaka till Ängelholm. Norrut skulle Da 888 dra tåget och på hemresan skulle Da 820 tjänstgöra som dragare.
När jag anslöt på torsdagseftermiddagen var tåget i princip färdigväxlat. Martin och Hasse hade jobbat sedan tidig morgon med att bygga ihop tågsättet. Da-loket var utväxlat på ett spår med ström i kontaktledningen ute på stationen. Det som skulle göras innan avfärd var att få ombord förnödenheter och lite annat smått och gott. Efter att ha burit ombord min packning och lite andra saker, fixade Claes och jag ”uppgifter till förare”. Det var första gången jag gjorde det skarpt, så jag räknade en extra gång så jag verkligen var säker på att det var rätt. Vi fick en bromsprocent på 57.
En efter en dök deltagarna upp för att hjälpa till med förberedelserna inför avfärd. Jag fick uppdraget att kontrollera med fjärren hur läget var och om det fanns möjligheter för oss att växla ut lite tidigare. ”Du stinsen. Kan inte du kolla med dina polare på fjärren hur det ser ut ikväll?” Efter att ha kollat av gällande graf ringde jag Robin som körde västkusten och förplanerade växlingen. Efter kvällsmat hos Patrik på restaurangen så gick vi ut för att växla en timme tidigare än beräknat. Det kändes lite märkligt att vara ”på andra sidan telefonen” och höra kollegan säga allt det som jag brukar säga. Växlingen gick smidigt och bara efter ett par minuter var vi klara för avfärd mot Gävle.
Vi fick signal efter Green Cargos Re som rullade igenom via spår 1 från Åstorp och vi var äntligen på väg! Dock inte så långt. Redan i Vejbyslätt stannade vi för att kolla av lager och axlar på vagnar och ånglok. Det är viktigt att kolla av så att smörjning och annat fungerar så det inte blir varmgång i grejorna. I början av resan kollas allt noga i täta kontroller, men efterhand som resan går kan kontrollerna glesas. Förutom ett par graders höjning i en lagerbox på lokets tender så var allt ok.
Jag tog plats i förarhytten nästan direkt för att se och lära så mycket som möjligt nu när vi läser signaler och ATC i skolan. Efter ett litet tag hamnade jag bakom körkontrollerna. Det var helt fantastiskt att äntligen få köra på riktigt ute på linjen! Ralf tog över och körde igenom Göteborg, men norr om götet körde jag vidare en bra sträcka till. Vilken upplevelse. I och med att hjulen är kopplade med koppelstång så vaggar Da-loket lite lustigt vid pådrag när loket får jobba lite! Vilken känsla!
Vid sex på morgonen när vi kommit till Laxå gick jag och lade mig i hytten, som väldigt fort döptes till snarkofagen av dom andra i sällskapet, jag förstår inte varför? Jag vaknade vid 10:30 utvilad av att solen lyste in i genom fönstret i hytten. Efter en bastant frukost tog jag och försökte göra mig lite nyttig genom att hjälpa till där det behövdes. På eftermiddagen letade jag mig framåt till förarhytten igen och gjorde tillsammans med Lasse Martin sällskap när han körde in oss till Gävle C och därefter växlade oss vidare till järnvägsmuseet. Resan hade gått fantastiskt bra utan några som helst problem.
Jag fick en liten present av en frände bakom stallporten som jag gläds oerhört mycket över. Anders kom till mig med en bok som jag sökt efter ett tag. Den finns att köpa begagnad, men oftast är priset högt och skicket dåligt. Nu fick jag ett i princip obläddrat exemplar i originalband. Jag pratar om ”Ångloklära” av Elis B. Höjers i omarbetad version från 1949. Den utkom första gången 1910 och kort efter utkom även två tilläg till boken. Andra revisionen kom 1912 och tredje 1921. Fjärde upplagan är den sista som kom ut. Då elektrifieringen av våra banor hade kommit igång ordentligt och ånglokens tid höll på att gå mot sitt slut, blev det aldrig aktuellt med en femte upplaga. Vilken upplaga som är bäst för föreningar och museer tvistar man om i olika forum.
Efter nerkopplingen av Ka 692 härom dagen bestämde jag mig för att läsa lite om slidstyrning. Ett inte helt enkelt kapitel skulle det visa sig.
En ångmaskins grundprinciper är väldigt enkla i sig. Jag väljer att inte fördjupa mig i dessa principer här. Det finns gott om information på nätet om detta. Jag kan dock kort beskriva grunden. Man eldar kol i en eldstad i ena ändan på pannan. Dom varma rökgaserna leds via rör till skorstenen. Dessa rör löper genom en tank med vatten så att vattnet värms upp och förångas. Ångan stiger och samlas upp i ångdomen på ovansidan av pannan. Ångan leds härifrån sen ner via rör till cylindrarna där ångan pressar kolven fram och åter. Den förbrukade ångan leds därefter via kanaler till skorstenen och släpps ut i luften. Det är därför ånglok låter tuff, tuff, tuff…
Slidrörelsen och slidstyrningen är maskineriet som styr hela denna process att omvandla ångans värme och tryck till en roterande rörelse till hjulen. Principen är enkel men mekaniken är oerhört komplicerad. Sliden är en liten smart del som med hjälp av hjulens rotationsrörelse glider fram och tillbaka i slidskåpet ovanpå cylindern. I ena ytterläget släpper sliden in ånga på ena sidan av kolven och släpper ut förbrukad ånga från den andra sidan. I andra ytterläget sker allt spegelvänt. Detta gör att kolven är dubbelverkande med ångtryck på ena sidan av kolven hälften av tiden och ångtryck på andra sidan andra halvan av tiden. Logiskt?
Så här står det i boken om slidstyrningen. ”Med en ångmaskins slidstyrning förstår man hela den anordning, genom vilken ångan på tjänligt sätt ledes in i cylindern och åter ut ur densamma”. 
Vidare står det ”Genom slidstyrningen inledes ångan växelvis på kolvens båda sidor i cylindern och bortledes efter uträttat arbete”. På Ka 692 är det en slidstyrning av Allan-typ. Det finns ett par olika typer av slidstyrning och just Allan-typen är den ovanligaste på svenska ånglok. Hela slidstyrningen är anpassad och inställd så att optimal verkan fås av ångan. Minsta fellställning eller felmontering gör att loket går som en kratta. Sambandet mellan kolven och slidens väg kan utläsas i Müllers sliddiagram här intill. Inte helt självklart vid en snabb anblick. Kraftigt förenklat fungerar det ungefär som tändföljden mellan de olika cylindrarna på en förbränningsmotor.
I boken finns det inte bara sådant spännande som slidstyrning. Här behandlas allt som rör ett ånglok. Ångbildning i pannan, överhettning av ångan, tenderns konstruktion och funktion, olika typer av ångpannor, hjul, axlar och bromsar, kompressorer, sotskåp, smörjoljesystem, buffertlyktor från AGA mm. Här finns mycket att fördjupa sig i för den som är intresserad av ångloksteknik. Undrar om den finns som ljudbok…
I torsdags var det 1:a Maj. Det var också arbetsdag bakom stallporten i Ängelholm. Frugan tycker det är märkligt att jag inte kan hålla mig ifrån det stället ens när jag är ledig.
Idag var det meningen att vi skulle koppla ner ångloket Ka 692 för transport mot Gävle och vi skulle även måla vissa delar av korgen på 4463. Eftersom CFo4-vagnen måste flyttas ut ur stallet när F1200 kommer ner till Ängelholm, var det tvunget att slaskas på lite rostskyddsfärg på de ytor som lagats och hackats metallrena. Detta fixade Lasse när han dök upp kring lunch. Anders hade, till på köpet alldeles själv, krängt på alla presenningar över taket på vagnen, så nu är den klar och förberedd att förvaras utomhus i sommar.
Nåväl, jag var i vanlig ordning först på plats, ivrig som ett barn att lära något nytt. Martin dök upp strax efter mig och låste upp verkstaden så vi kunde komma in. Jag bytte om till arbetskläder och Martin satte på en kopp kaffe. Innan kaffet var urdrucket dök även Claes upp.
Vi började med att montera ner vevstakarna på utsidan av loket. Vevstaken är en av de vitala delarna av slidstyrningen. Slidstyrningen på Ka 692 är av Allan-typ och har bland annat till uppgift att omvandla kolvarnas fram- och tillbakagående rörelse till hjulens roterande rörelse. Vevstakarna på Ka-loket är ganska små, så att lyfta av dom med hjälp av bara tre man var inga problem. Martin hade varit med vid monteringen och kunde dra sig till minnes hur tvärstycken och annat skulle stå för att demontering skulle gå smidigt. Vi spettade loket till rätt position innan vi försökte oss på att lyfta av vevstaken på vänstersidan. Allt lossnade smidigt och lätt. Kilen som höll lagerskålen på plats i storänden gled ur med måttlig övertalning av ett litet spett. Vi var väldigt noga med att montera ihop allting efter att vi fått av delarna från loket. Risken finns annars att man blandar ihop alla komponenter och då kan man få svårt att passa ihop dessa igen när det är dags för montage. Höger sida gick i princip lika lätt att få av som vänster sida.
Nu var det dags att ge sig på excenterringarna och excenterstängerna. Dessa sitter innanför hjulen, två på varje sida. De tas av som en enhet genom att man delar excenterringarna i två delar. Det var lite pyssel att få ur saxsprintarna ur bultarna, men när dessa väl var ur gick det ganska smidigt att få av ringarna och stängerna. Toleranserna är dock väldigt små över allt. Loket måste flyttas till precis rätt position så att excenter-skivorna hamnar i rätt läge och kulissen också hamnar rätt. Medan jag och en annan smörjgropsknekt monterade ner ena sidan, tände Martin och Claes grillen och såg till att lunchkorven sveddes till en lagom svart nyans. Efter lunch monterade jag och Claes ned andra sidan. Lasse som dök upp precis lagom till lunch, åkte på rostskyddsmålningen på CFo4-vagnen.
Efter att donen monterats ur kom Martin ner i smörjgopen och fixerade kulisserna med ståltråd så inte dessa skulle skramla runt under transporten. Samma gjorde han med tvärstyckena på utsidan. Vi placerade all nedmonterad materiel i resgodsvagnen F1 som också skall med till Gävle. Vår lokstallsninja hade gjort tydliga märklappar till alla don och han beseglade dessa på varje detalj med tydlig och officiell SJ-sigill. Färgen på loket bättrades även där det behövdes, både på ovansidan och undersidan. Nu är hon klar för resan. Nästa torsdag bär det av mot Gävle. Rapport kommer, det kan ni räkna med…
Järnvägsbloggen 