Så var dagen äntligen inne. Den 11:e augusti. Jag skulle på min första riktiga körpraktik och kände mig som ett litet barn inför julafton. Jag hade fått precis den plats jag önskade, nämligen på Green Cargo i Malmö. Informationen inför praktiken hade dock varit väldigt spartansk från GC:s sida, men det var ju trots allt i slutet på semesterperioderna. Jag visste att jag skulle börja mitt pass klockan 16:11 på skruvgatan i Malmö. Klockan 16 stod jag redo utanför personalingången med en massa känslor rusande runt i kroppen. Glädje, förväntan och lite nervositet inför vad som komma skulle. En anställd släppte in mig och innan för dörren i fikarummet stod min handledare med ett brett leende på läpparna. Vi hälsade artigt på varann och jag kände genast att jag nog skulle komma att gilla att jobba tillsammans med handledare LP.

Vi drack en kopp kaffe och LP visade mig lokalerna, hur han tog ut tågorder och annan information samt gav mig en lokförarrygga innehållande en linjebok, GC:s lilla gröna, en flykthuva, ett par arbetshandskar, en varselväst samt en nyckel till GC:s lokaler. Resten av utrymmet i väskan lyckades jag med lätthet själv fylla ut med lite ”bra-att-ha”-grejor. Vi gick ut till taxin som LP hade beställt och som tog oss bort till Malmö centralstation där det i sin tur var meningen att vi skulle följa med ett pågatåg norrut till Helsingborg Godsbangård. Passresa som det kallas inom järnvägen. Eller ”deadhead” som man säger i det stora landet i väst.

Tåget var i tid och resan upp till Hbgb gick smärtfritt. När vi anlände till Ramlösa klev vi av tåget, tog på oss våra västar och knallade bort till godsbangården för att se om vårt tåg var klart. Personalen på bangården meddelade att våra vagnar stod på spår 13, men att vi väntade på ytterligare några vagnar som skulle in i tågsättet. Så det blev lite mer kaffe för min del och en banan för handledare LP. Efter en knapp timme gick vi ut till vårt lok för att klargöra detta och för att förbereda avgång. Loket var en grönmålad Rd, det vill säga ett moderniserat Rc-lok. Vi växlade in oss på spåret som vagnarna stod på, kopplade ihop, bromsprovade och fick avlämnat av växlingspersonalen att tåget var klart för avgång norrut på skånebanan mot Alvesta.

LP spakade ekipaget ut från Hbgb mot Ättekulla och efter Åstorp fick jag ta över. Det kändes overkligt att äntligen få sitta på förarplats och köra ett godståg genom det skånska landskapet. Det blev ett tågmöte med tillhörande balisfel i Finja strax innan Hässleholm, ytterligare ett balisfel i Mosselund stax efter Hässleholm och kollegan på fjärren passade på att skoja lite med mig. När jag ringde då vi stod på sidan för förbigång i Hästveda meddelade kollegan glatt”…och så fick jag tjuvbromslarm lågnivå på dig i Mosselund, axel 32 höger sida….hahaha…nä, jag bara skojar med dig…”. Jag gillar verkligen mina kolleger på fjärren.

Vi tog in god tid upp mot Alvesta och när vi började närma oss driftplatsen gick LP igenom hur ett bra och smidigt stopp skulle gå till. Jag var lite nervös, men kände ändå att jag hade koll och visste hur jag skulle göra. ATC:n gav besked om kör i infarten men stopp i någon efterföljande signal. Jag tog ett par hack på bromsen för att få ner hastigheten lite, lossade igen för att göra mig beredd att rulla igenom den strömlösa sektionen innan infarten. När vi rullade in mot spår fem, bromsade jag lite med lokbromsen för att packa ihop tågsättet till växlaren och spanade längs spåret mot dvärgen i änden där jag skulle stanna. Jag såg den avlösande föraren stå på plattformen och vänta och jag kan väl erkänna att jag fick lite prestationsångest. Jag bromsade in tåget och stannade cirka 50 meter innan dvärgen. Förarkollegan som väntade fick en liten promenad men jag var ändå nöjd. ”Hellre före än efter signalen” som LP utryckte det. Vi lämnade över tåget till nästa förare och knallade iväg mot hotellet där vi skulle övernatta. När jag låg på rygg i sängen uppe på rummet försökte jag att summera dagen för mig själv. Det kändes fantastiskt kul att äntligen göra det man drömt om så länge. Allt hade gått bra med körningen, jag var otroligt nöjd med min handledare och allt hade överträffat mina förväntningar. Jag somnade och drömde om att jag gled förbi signaler i stopp med mitt tunga godståg.

Morgonen bjöd på hotellfrukost och ytterligare en passresa söderut med ett krösatåg till Älmhult där vi skulle hämta ett annat godståg för vidare transport mot Malmö godsbangård. Vi anlände till Älmhult i god tid innan avgång och gick in på Green Cargos växelkontor för att snacka lite med växlarna och hämta uppgifter på vårt tåg. Vagnarna från Volvo i Olofström hade inte anlänt än, men han var tydligen i rätt tid. Det var kul att äntligen få träffa personalen i Äh som jag så många gånger pratat med i bangårdsradion när jag jobbat på fjärren.

När folk hör att jag jobbar på fjärren så blir det alltid lite snack om saker som man undrat över men aldrig kommit sig för att fråga. Jag försöker förklara och berätta så mycket jag kan om hur vi resonerar och hur vi upplever yttervärlden inifrån bunkern i Malmö, och varför vi gör saker på olika sätt. Jag ser mig själv som ett lysande tillfälle att överbrygga ”vi och dom” känslan som finns på många ställen i landet. Jag kommer ju samtidigt att kunna upplysa mina kolleger på fjärren hur vi upplevs ute och varför vissa saker fungerar på ett visst sätt och andra saker på ett annat sätt.

När vi klargjorde vårt lok för dagen, en 185:a, såg vi att vagnarna vi skulle ha med till Malmö rullade in från Olofströmsbanan. Växlingspersonalen var på hugget och växlade snabbt bort vagnarna till vårt spår, trycksatte, bromsprovade och meddelade vårt tåg klart för avgång till oss och till fjärren i Malmö. Traxx 185 är ett annorlunda lok att köra om man jämför med våra svenska lok. Vår Traxx var också anpassad för europatrafik. Man satt på höger sida och körde, loket pratade tyska med oss och man måste hela tiden kvittera med säkerhetsgreppet, till skillnad från de svenska loken där man bara håller säkerhetsgreppet i rätt läge. Kvitterar man inte varje minut, hörs en tysk mansröst barskt förkunna ”SIFA, SIFA” och sedan nödbromsar tåget. Farthållaren bromsar även tåget om farten börjar öka högre än det inställda värdet. Det är fina lok minsann. Vårt tåg fick gå i 120 km/h ner till Malmö och hela resan gick nästan lite för bra. Inte för att man vill att saker ska strula, men man är ju trots allt ute och övar och lite pyssel är ju bara lärorikt. Det var intressant att rulla igenom och se den nya driftplatsen Vätteryd, som ligger strax norr om Tjörnarp. Byggandet av denna driftplats har vållat fjärren mycket merjobb och huvudbry på nätterna i mer än ett halvår nu.

Vi rullade in på spår 10 på Malmö godsbangård och lämnade över tåget till den danska föraren som väntade vid dvärgen och som skulle köra tåget vidare mot Gent i Belgien. Min första tur på Green Cargo var till ända och jag var mer än nöjd med hela passet. Nästkommande fyra veckor ska bli hur kul som helst! Jag kan knappt vänta.