Sällskap i hytten

Älva

Veckan som gått har har varit ganska intressant. Jag har haft med en elev i hytten från Trafikverksskolan i Ängelholm. Hon kallar sig fannybany på sin blogg, men jag väljer att för enkelhetens skull kalla henne Älva. Älva började sin karriär inom järnvägen med att för två år sedan börja plugga till järnvägsingenjör. Fast nu ska hon sadla om och bli lokförare. Fortsätt läsa

Hallandsåsen 1

150917- 2118

I dagarna öppnar trafiken genom Hallandsåstunneln. Det är som bekant ett projekt som tagit oerhört lång tid, kostat oerhört mycket pengar och som varit oerhört komplicerat. Jag väljer ingen sida i debatten kring åsen, men som gammal tågklarerare som kört banan ofta, så vet jag hur välkommen tunneln är. Kapaciteten ökar enormt och många tråkiga situationer kommer att undvikas!  Fortsätt läsa

Uppkörning

Då var ytterligare ett moment innan examen avklarat. Uppkörning i simulatorn. Nu är det ”bara” det teoretiska slutprovet i JTF kvar innan examen. Och LIA:n på Arriva.

Jag tänkte berätta för er precis hur min uppkörning gick till. Berättelsen kommer att innehålla en massa termer och annat vilka jag väljer att inte förklara närmre här. Om någon undrar något specifikt, fråga i kommentarerna eller skicka mig ett mail. Nåväl…

Jag skulle köra upp som andra person i måndags klockan 09:10. Jag var på skolan i god tid och möttes av vår lärare Peter som sade att jag skulle gå till klassrummet och sätta ihop uppgifter till förare på en blankett 26. Jag kom upp i klassrummet och såg att den vita tavlan var fullklottrad med text. Jag slog mig ner, tog fram en blankett och läste vad som stod på tavlan. Tydligen skulle jag köra ett litet godståg mellan Helsingborg och Åstorp med en Rc3 som dragare och fem lätta vagnar i kroken. Jag sammanställde alla vikter och längder och fick fram ett bromstal på 139 procent. Långsammaste fordon 120 km/h. Ingen STAXD. Inget farligt gods. Ingen tågvärme. Jag kollade i linjeboken för sträckan och kunde konstatera att STH på banan var 130 med tågets vikt och längd. STH för Rc3 på banan var mer än 120. Således skulle toppfarten bli 120.

När jag var klar tog jag med min blankett, kaffemuggen och gick till simulatorrummet. Här väntade Peter precis innanför dörren och frågade mig vad jag skulle ha med för saker till tåget enligt JTF. Efter en kort redogörelse, där givetvis kaffe fanns med, äntrade jag hytten på mitt lok. Jag aktiverade hytten och matade in rätt uppgifter i ATC:n. Efter det kontrollerade jag funktionen på säkerhetsgreppet, eller ”död mans hand” som vissa säger, och den fungerade som den skulle. Då var jag klar för avgång och såg att det låg kör i huvudsignalen framför mig. Jag lossade bromsen, gav pådrag och började sakta rulla ut från spår 4 på knutpunkten i Helsingborg. När jag kom ut från tunneln mötte en strålande utsikt mig där banan går precis sidan om öresund upp mot Pålsjöskog. Hastigheten ut från Helsingborg är 70 km/h så man har tid att njuta av vyerna där man kör. Jag passerade gångbron över järnvägen i Pålsjö och vinkade pliktskyldigt till alla barn som stod där och viftade när jag rullade förbi. När man kommer upp för backen och det börjar plana ut vid krematoriet så höjs hastigheten till 90. Jag slog dock av på pådraget då jag läst i tågordern att det skulle vara en halvutrustad hastighetsnedsättning vid Maria, så att gasa när jag ändå skulle bromsa snart kändes tämligen onödigt. ATC:n pep till och i huvudfönstret dök 120 km/h upp. Men i förindikatorn stod 40 km/h så jag fortsatte att rulla. 40 hoppade över i huvudindikatorn och när jag passerade hastighetstavlan rullade jag i 44 km/h. Hastigheten gick långsamt ner till 40 och efter ett par hundra meter kom så höjningstavlan med 130 och jag tryckte på höjningsknappen på ATC:n. Systemet började nu räkna längd och när hela tåget passerat tavlan fick jag tillåtelse av ATC:n att gasa på till 120 km/h. Jag kom snabbt upp i hastighet och halvvägs till Ödåkra gjorde jag en retardationskontroll. Efter att ha bromsat tillsättningstiden för bromsarna plus fem sekunder, släppte jag bromsen och gjorde en losstöt samtidigt som jag kontrollerade bromsvärdet i tågskyddssystemet. Det var exakt samma som jag ställt in, precis som det ska vara. Jag dundrade igenom Ödåkra i 120 km/h och flög ut på linjen mot Kattarp.

Jag såg att den fristående försignalen till infarten i Kattarp visade ”vänta kör 40”. Då låg växlarna åt rätt håll det vill säga mot Hasslarp. Precis när jag passerade försignalen tjöt ATC:n ilsket till, informationen i huvudindikatorn försvann och FEL blinkade i panelen. Jag bromsade kraftigt ner till 40, lossade bromsen och såg att infarten fortfarande visade kör. Balisfel. Typiskt. Eftersom jag inte hade någon information från ATC:n så var det dom optiska signalerna som gällde istället. Jag bromsade lite till och skulle precis kolla felkoden i ATC:n när denna uppdaterade sig vid infartssignalen och två nollor dök upp i förindikatorn. Utfarten stod i stopp. Jag var ganska lugn då nollorna var små och min hastighet var så pass låg att jag lätt skulle hinna stanna innan utfartsblocksignalen. Jag kollade felkoden och ringde ”fjärren”. Jag anmälde balisfelet, felkoden, var jag fått felkoden och att jag fick systembroms och blev 80-övervakad. ”Fjärren” meddelade att jag skulle få en order så jag bad att få återkomma när jag stod still vid utfartsblocken och hade en blankett 22 framme. När jag stannat vid signalen och tagit fram en 22:a ringde jag TKL Rickard igen. Ja, det gällde en hastighetsnedsättning utan signalering på sträckan Kattarp- Hasslarp. Jag fick ordern, skrev ner den på blanketten och repeterade den för TKL. Jag ställde om hastigheten till 70 i ATC:n och bekräftade detta till Rickard, som genast ställde kör i signalen. Jag rullade ut från Kattarp, men glömde att ringa TKL när hela tåget passerat ut på linjen. Tusan. Det vet jag ju att man ska. Hur många gånger har jag inte varit med om detta på riktigt? Jaja, inget allvarligt fel.

När jag rullat in i Hasslarp ställde jag tillbaka 120 som STH i ATC:n och gasade på mot Åstorp. Halvvägs till Åstorp försvann linjespänningen och ett fellarm började ilsket tjuta i hytten. Jag bromsade igen för att få ner hastigheten och försökte tysta larmet. Plötsligt fick jag nödbroms och såg att bromssystemet tömdes på luft. Fasen! SIFA:n hade nödbromsat tåget då den inte fick spänning från kontaktledningen. Jag var så fokuserad på fellarmet att jag glömt tidbromsventilen. Man kan mata SIFA:n med spänning från batterierna så den inte nödbromsar men det missade jag såklart. Jaja, tänkte jag, jag skulle ju ändå bromsa till halv siktfart, vilket på linjen innebär max 40 km/h. Spänningen kom tillbaka i kontaktledningen och jag såg hur bromssystemet snabbt fylldes med luft igen. Jag ringde TKL och förklarade att jag stannat till men nu var på väg igen.

Strax innan Åstorp kom den strömlösa sektionen där jag rullade igenom utan problem och jag bromsade in tåget vid u-tavlan på spår 1 i Åstorp.

Förutom att jag körde mer än 40 km/h i hastighetsnedsättningen samt glömde ringa TKL när jag passerat utfarten i Kattarp, så gick körningen bra och jag blev godkänd. Så himla skönt! Hoppas det gick bra för alla i klassen, men det gjorde det nog!

Nu vill jag verkligen köra tåg igen. På riktigt alltså…

140514- 15

Tiden går fort…

Jag har inte varit så duktig på att uppdatera bloggen den senaste tiden. Många har frågat varför jag inte skriver och det beror på lite olika saker. Mest är nog anledningen att lusten inte finns. Jag har idéer och uppslag på olika saker att skriva om, det är inget problem, det är just lusten som är den avgörande faktorn. Jag har även haft mycket på mitt bord. Ibland tar jag på mig lite mer än jag klarar av på grund av att jag har svårt att säga nej.

När jag började blogga så var ambitionen att skriva om allt som jag upplevde, både på jobbet och på utbildningen. Tanken var att människor som var intresserad av järnväg i allmänhet och lokförarutbildningen i synnerhet skulle kunna följa min vardag och läsa om hur det är att arbeta som fjärrtågklarerare och studera som lokförarelev på järnvägsskolan i Ängelholm. Men när varje dag i mångt och mycket ser likadan ut som föregående dag, är det svårt att uppdatera med intressanta betraktelser och beskrivningar av dagarna.

Det är klart att det emellanåt inträffar intressanta saker på fjärren och utbildningen på skolan går framåt. Jag börjar närma mig dagen då jag faktiskt ska vara färdigutbildad lokförare med allt vad det innebär.

Hösten och våren har på skolan varit innehållsrika. Som jag tidigare nämnt har vi haft kurser i ellära, personvagnar och spärrfärd. Till det kan vi nu lägga till fördjupande kurser i diesellok, ellok, godsvagnar och funktionskontroll. Vi har även gjort teoriprovet för lokförarkörkortet på Trafikverkets uppskrivningskontor. Många var nervösa inför detta, men det gick bra för alla. Provet liknar det man skriver för bil- och motorcykelkörkort. Man sitter vid en dator och svarar på frågor. Totalt är det 60 frågor varav 55 räknas till provet. Minst 44 frågor måste vara rätt för att bli godkänd. Det är skönt att ha det avklarat.

150306- 5

Uppskrivning på Trafikverket

Jag har även varit ute på fem veckors kör-LIA hos Green Cargo igen, men det tänker jag berätta om i nästa inlägg.

Det vi har framför oss nu på skolan innan examen är uppkörning i simulatorn, ett JTF-prov, redovisning av ett grupparbete som vi håller på med just nu samt en sista LIA på sju veckor.

Denna sista LIA är viktig på många sätt. Främst är väl att man bör välja att göra sin LIA på det företaget som man önskar få anställning av. Då är det mycket som bör tänkas på. Den viktigaste frågan är utan tvekan om företaget kommer att kunna erbjuda någon form av arbete efter examen? Eftersom marknaden är så ombytlig och svänger så otroligt fort, är det en extra svår fråga att svara på. Sedan har man ju signa egna preferenser att ta ställning till. Hjärtat kanske säger en sak och hjärnan en helt annan. Det känns lite som att spela på hästar, och här gäller det verkligen att satsa på rätt häst. Min LIA-plats är klar och den är jag otroligt nöjd med. Jag skulle bli mycket glad om företaget kan erbjuda mig någon anställning efter examen. Jag ska alltså göra min sista praktik på Arriva och köra pågatågen som jag trivdes så otroligt bra med.

Jag vill bjuda er på en bild av mina gruppkamrater från en av dagarna då vi jobbade med vår uppgift. Jag vill inte avslöja för mycket, men vi klädde ut oss lite. Jag knäppte en bild som jag tycker är lite kul. Den visar lokförarens beklädnad under olika tidsepoker. Håll till godo.

Epok II, Epok IV, Epok V

Epok II, Epok IV, Epok V

 

Slutet på början

Jag skulle som tidigare sagt göra min körpraktik på Arriva i Helsingborg. Det skulle bli enormt kul och spännande att få prova på pendlartrafik med motorvagnståg. IMG_6077Enligt min handledares schema skulle jag börja köra på tisdag kväll men redan på måndagen tog jag mig in till Arrivas lokaler på knutpunkten i Helsingborg. Här skulle jag hämta ut lite prylar inför praktiken. Jag fick fylla i ett papper med uppgifter om anhöriga samt skriva under att jag läst, förstått och förband mig att följa företagets regler. Självklart skrev jag på. Efter det fick jag kvittera ut en namnbricka, parkeringstillstånd, uniform och en nyckelknippa med nycklar till företagets lokaler, trafikverkets lokaler och till tågen. Nu var jag redo för praktik. Jag gillar att man får uniform, det känns mer på riktigt då. Vissa bolag låter oss elever köra i våra egna civila kläder och det är synd tycker jag. Eller som min handledare på Arriva sa. ”Det är väl viktigt att ni ser proffsiga ut. Inför våra kunder, det vill säga resenärerna är ni ju inte elever utan den personen som faktiskt kör tåget. Då är det bra att ni inte ser ut som PRAO-elever!” Jag kan bara hålla med.

På tisdagen dök jag upp i god tid innan passet och hittade min handledare med en kopp kaffe i näven. Så klart. Han hette Tommy och även denna gång gillade jag honom direkt. En lugn man med enormt skön humor. Detta skulle nog blir bra. Vi kollade igenom körordrar och säkerhetsordrar, hittade vår ombordare som vi skulle ha med och gick sedan gemensamt ner mot plattformarna för att ta över tåget som vi skulle köra mot Hässleholm via skånebanan.

Jag kom in i hytten på vårt pågatåg och visste i princip inget om hur man körde dessa vagnar eller hur det skulle kännas att gasa och bromsa. Jag var lite nervös, men när Tommy sa att han skulle köra en liten bit först så jag kunde se hur allt fungerade så kändes det genast bättre. Jag stod sidan om upp till Bjuv och tog in allt som Tommy sa. I Bjuv tog jag över spakarna och jag kände genast att jag hade kontroll på läget. Det var ganska lätt att köra själva tåget, så jag kunde koncentrera mig nästan helt på var jag skulle bromsa och vilken hastighet tåget hade på väg in mot plattformarna och u-tavlorna.

Är man stationerad i Helsingborg så kör man pågatåg mellan Ängelholm och Helsingborg, Helsingborg till Hässleholm och Kristianstad via Perstorp, Klippan och Åstorp (skånebanan), från Helsingborg till Simrishamn via Teckomatorp och Kävlinge (rååbanan och Ystadsbanan), från Helsingborg till Hyllie via Landskrona, Lund, Malmö (västkustbanan). Efter ett par pass på varje bana så börjar linjen att sitta riktigt bra. Jag vet precis var jag ska bromsa och var jag kan gasa på eller hålla igen efter trafikutbytet. Jag fick några aha-upplevelser om hur ATC:n beter sig och vad som gör att man kan köra som man gör.

IMG_6080Förarplatsen på en X61:a är riktigt trivsam. Om man börjar från höger i bilden syns nödstoppsknappen och till vänster om denna några vred att tända, släcka eller dimma belysningen i förarhytten och i mätartavlorna. Här är även en knapp att tända blinkande frontljus vid fara, manöver för magnetbromsen och reglage för vindrutetorkare och soljalusiet vid frontrutan. I bordet under dessa knappar finns styrningen för att öppna och stänga dörrarna på höger sida. Här finns även talknappar så att man kan ropa ut information i tåget eller prata med den andra förarhytten eller toalettutrymmet. Den vita knappen är till att fälla ut eller in sidospeglarna. Vidare till vänster sitter panelen för ”PISen”, det vill säga Passenger Information System. Detta är det system som automatiskt ropar ut i högtalarna vilken station man närmar sig. Det visar även informationen på tv-skärmar inne i tåget. Här finns en lång lista med färdiga utrop som man kan välja att ropa ut vid olika tillfällen t.ex ”Vi står nu stilla och vänta på ett mötande tåg”. Mycket användbart. På utsidan av tåget skyltas rätt destination upp på alla skyltar fram, bak och på sidan. I bordet under PISen sitter ”dildon”. Det är en löstagbar spak som reglerar tryckluftsbromsen ombord. Det finns bara en dildo på varje tåg, så glömmer man att ta med sig den när man byter ände på tåget får man en extra promenad på exakt 148,6 meter. Precis till vänster om ”dildon” finns körreglaget som man styr både gaspådrag och broms med. Den lilla spaken ovanför är till att reglera strålkastarnas styrka med. I panelen rakt framför föraren finns ATC:n, en analog hastighetsmätare, mätare för lufttrycket i bromssystemet och en mätare för linjespänningen. Nästa spak på skrivbordet är också ett körreglage och den gula knappen ovanför är till för tyfonen, eller tutan för alla er lekmän där ute. Panelen ovanför är den så kallade TSMS. På denna panel kan man se i princip allt och olika status om alla tekniska system ombord. IMG_6123Till vänster om denna panel sitter några fler knappar som har med strömavtagare, huvudbrytare, parkeringsbroms och körriktningsväljare att göra. GSM-R MobiSir-telefonen är också placerad här. I skrivbordet under telefonpanelen finns knappar för dörrar och sidospegeln på vänstersidan av tåget. I hytten finns det betydligt fler knappar, utrustning och olika säkringspaneler än jag nämnt ovan, men jag lämnar dessa därhän.

”Ja då var det Tyringe…Tyringe nästa”. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi gissa att jag en dag skulle sitta längst fram i ett tåg och i högtalarna ropa ut en sådan klassisk replik. Men av någon anledning så får allt som oftast PIS:en frispel i just Tyringe, första stoppet efter att man lämnat Hässleholm norrut mot Helsingborg på skånebanan. Mats tyckte att jag inte behövde ropa ut, men jag ville verkligen varje gång och gjorde mitt yttersta att låta som en van och lätt uttråkad lokförare…”Tyringe nästa…”. Ha. Jag kände mig som en riktig pågatågschaufför! Problemet med PIS:en och Tyringe, har jag fått från en säker källa, kommer att åtgärdas inför T15.

Ding, ding, dång…ding, ding, dång…ett elektroniskt plingande hördes i hytten och på PIS-skärmen kom bilden från övervakningskameran i vestibulen utanför toaletten upp. Jag kopplade upp ”nödlinjen” och hörde hur det spolade. ”Ja, hallå? Behöver du hjälp?” Hörde hur det spolade igen. ”Hallå? Har det hänt något?” Fortfarande inget svar. Jag kopplade ner förbindelsen. Tydligen trycker folk ofta på fel knapp när dom ska spola och kommer åt nödknappen istället? Jag gick bak till toaletten för att se hur det såg ut där inne. Väl inne på dasset kunde jag inte för mitt liv förstå hur man kan ta fel och ”råka” trycka på den röda nödknappen nästan ända nere vid golvet. Fast den vanligaste feltryckningen som hörs i hytten är nog ”Tågpersonal till dörr ett”. Det är den knappen man trycker på om man behöver hjälp med sin rullstol eller liknande. Många trycker på den för att öppna dörrarna när man stannat vid plattformen.

Dom fem veckorna gick otroligt fort. Jag fick uppleva det mesta som kan inträffa om man jobbar på pågatågen. Jag körde tidigt på morgonen och sent på kvällen. Jag körde enkelspår, dubbelspår, system M och system H. Jag växlade fram och bort vagnar. Jag multade olika vagnssätt, körde framåt och jag backade. Det blev en tur och retur till Markaryd från Hässleholm. Jag körde på några fåglar, fasaner och en stor hjort. Inga människor tack och lov. Dom tre första veckorna körde jag med Tommy och dom två sista med Mats. Det är roligt att byta handledare efter ett tag för då kan man jämföra olika inställning och attityd till samma sak. Jag är mycket tacksam över att fått förmånen att köra för dessa bägge herrar som med varm humor, ett stort kunnande och ett outslitligt tålamod förmedlade sin gedigna erfarenhet till mig under min praktik.

Det sista passet på söndagen innan skolan skulle börja körde jag med Mats. När vi körde förbi Helsingborgs godsbangård för sista gången på väg ner mot Knutpunkten kändes det lite vemodigt att behöva lämna Arriva, pågatågen och alla härliga människor som jobbar här. Jag sa det till Mats, men då tittade han på mig med ett leende och sade något som jag definitivt tar med mig vidare efter min praktik. Han sa ”Jo, det är klart att det kan kännas lite tråkigt, men glöm inte att detta är ju bara slutet på början!”

IMG_6221