I onsdags skulle jag ha ett pass som heter Mgb7901. Detta är ett jourpass som börjar klockan 17 på kvällen och slutar klockan 07 på morgonen dagen efter. Har man jour så sitter man på ”Enterprise”, som huvudkontoret kallas, hela natten beredd att ta uppdrag där det behövs. Jag anlände till kontoret i Malmö i god tid innan klockan 17 och installerade mig i jourrummet på andra våningen. Sedan gick jag ner till orderrummet för att logga in på en dator och kolla lite mail. Jag vet inte vad det var som fick mig att kolla mitt schema i Platå, men när jag loggat in och fått upp schemat så stod där inget arbetspass just denna dag. ”Vad tusan nu då?” tänkte jag och slog numret till personal i Hallsberg på min tjänstetelefon. Jo, jourpasset hade tydligen blivit struket, hade man inte meddelat mig det? Nä, jag hade inte hört något och nu var jag på plats, så då kunde jag lika gärna jobba tyckte jag. Visst, man lade tillbaka passet på mitt schema. Efter samtalet smet jag iväg till en närliggande pizzeria och köpte mig en pizza som jag tog med tillbaka till mitt övernattningsrum. Med rumpan i fåtöljen, fötterna på skrivbordet och ”hundra procent bonde” på tv:n så avnjöt jag pizzan i lugn och ro. Hade jag tur skulle telefonen vara tyst hela natten.

Jag hade precis tänkt tanken när telefonen ringde. ”Tjenare, Hallsberg här. Känner du till bangården?” ”Vadå känner till? Jag vet var den ligger och hittar hjälpligt både fram och tillbaka” svarade jag. Vad hade dom nu i kikaren? ”Jo, växlingslaget som börjar strax fattas två personer och du kanske kan hjälpa till?”. ”Vad innebär det?” frågade jag. ”Inte vet jag, men ring ner till tornet och snacka med dom så får du veta mer” svarade killen från Halsberg. Suck. Vad skulle jag nu få göra? Det är inte det att jag inte ville jobba, jag hade ju betalt. Det är dock inte roligt att bli inslängd i en situation där man inte har en aning vad som förväntas av en eller att man inte vet ett smack om vad som man ska göra. Jag slök den sista pizzaslicen, drog på mig jackan och västen och lommade iväg mot tornet på Mgb.

Uppe i tornet presenterade jag mig och undrade om dom behövde hjälp med något? ”Kan du köra ett lok?” frågade en herre med ett brett leende på läpparna. ”Ja, klart jag kan köra ett lok, men jag har ingen aning om rutiner eller någonting här på bangården” svarade jag. ”Äh, det ordnar sig ska du se. Här ta den här radion och gå ner till gubbarna på R-gruppen”. Jaha tänkte jag. Hur ska det här gå. Jag vet ju vad dom gör, men jag har aldrig varit med och släppt tågsätt över vallen. Lite nervös och faktiskt lite ovillig lommade jag iväg mot kontoret på R-gruppen. Jag kom ner till stugan och direkt tog en kille, som jag glömt namnet på, hand om mig. ”Häng på mig. Vi ska ta lok 10. Eftersom vi fattas en förare så får vi köra med ett lok istället för två. Vi kör några rundor så får du se hur det känns sedan”. Jag blev genast lite lugnare. Jag hade verkligen inte klarat av jobbet ensam i ett lok. Väl uppe i lok 10 började han mata mig med information om hur arbetet gick till. ”Spåren där heter si och så. Signalen där ska man hålla koll på. Så här säger man i radion. Så här går man mot vagnarna. Så sköter man automatkopplet. När man knuffar över vall så kör man så fort, om man inte har sådana där vagnar för då kör man saktare. Säger dom så här på radion, eller om lampan där lyser, då är det stopp”. Det var hur mycket information som helst kändes det som.

Till en början var det nästan lite övermäktigt. Efter ett släpp över vallen, fick jag ta över spakarna. Jag frågade hela tiden om saker som jag kände mig osäker på, men insåg snart procedurerna och flödet på bangården. Då började det lossna och jag tyckte det var riktigt kul faktiskt. Efter kaffepausen så körde jag lok 10 helt själv. Jag kände mig riktigt duktig och ju mer av natten som passerade ju roligare blev det.

För dom som inte känner till hur en godsbangård fungerar så kommer här en liten beskrivning. Tåg som anländer tas in på det som kallas I-gruppen. Här kopplar lokföraren av vagnarna från loket och tömmer hela bromsledningen på tågsättet innan han växlar bort loket till lokuppställningsspåren. Därefter går bangårdspersonal och delar på bromsledningen mellan varje vagn och tömmer styrkammaren på luft så att alla bromsar släpper utom på sista vagnen. Nu ska hela tågsättet rangeras, det vill säga delas upp i olika delar beroende på vart vagnarna skall på sin vidare färd i Europa eller Sverige. Ett rangeringslok kopplar på vagnarna längst bak i tågsättet och lossar bromsen på sista vagnen. En växlare med radio tar plats längst fram i tågsättet, där loket stod innan det växlades bort, för att ha uppsikt i färdriktningen. När han meddelar att man kan köra fram mot vallen, en kulle mitt på bangården, så börjar man trycka vagnarna framför sig. När man närmar sig krönet på vallen hoppar växlaren av och tar en lång stång som han använder för att lyfta kopplen med och dela vagnarna på de rätta ställena. Han har en växlingslista där det står var tågsättet ska delas. Efter tre vagnar ska det delas, därefter en vagn, sedan fyra vagnar, sedan två och så vidare. Samtidigt trycker man på långsamt uppför vallen med växelloket. När växlaren delat ett koppel, så rullar dom främsta vagnarna ner för vallen på andra sidan. Vallen gör att vagnarna accelererar iväg från vallen av sin egenvikt. Samtidigt sitter rangeringseldaren uppe i tornet med översikt över hela bangården. Han vet precis vart vagnarna ska efter vallen. Det är han som bygger ihop de nya tågsätten. Efter vallen finns det mängder med andra spår som kallas R-gruppen. Här rullar dom avkopplade vagnarna in på de olika spåren beroende på hur rangeringsledaren lägger växlarna efter vallen. Här finns också automatiska bromsar som bromsar ner vagnarnas hastighet så dom inte kraschar in i varandra allt för hårt.

När man puttat den sista vagnen över krönet och släppt kopplet, så får rangeringsloket ofta köra ner på R-gruppen för att packa samman alla vagnar på ett spår. Dom måste kanske även tryckas ner till slutet av spåret så att personalen kan ansluta hela tågsättet till bromsprovningsanläggningen. Ibland kanske en vagn rullat in på fel spår och då får man köra ner på det spåret, hämta vagnen och köra upp på vallen igen för att släppa vagnen igen så att det hamnar på rätt spår. Därefter kör man åter ut rangeringsloket på I-gruppen, kopplar sig till nya vagnar på ett nytt spår, får klart av tornet och växlingen att släppa över vall igen och så börjar hela proceduren om.

Jag var så inne i arbetet att jag nu i efterhand insett att jag faktiskt inte tog en enda bild vilket är högst ovanligt när det gäller mig. Inlägget illustreras därför av en bild som jag tagit långt tidigare och föreställer en klasskamrat som hänger av koppel uppe på vallen på Mgb sommaren 2014. Han är numera förare på transdev.

Det kanske är ett enformigt jobb efter några år, men jag tyckte det var både intressant och roligt att få hjälpa till på det här viset en natt. Det gör jag gärna igen!