Jag tänkte börja med det uppenbara så här på årets sista dag och önska alla ett gott avslut på det gångna året och en god fortsättning på det nya. 2014 kommer att bli ett spännande år hoppas jag.

Jag har, och min familj om än motvilligt, beslutat att jag ska hoppa på utbildningen till lokförare som börjar den 27:e januari 2014. Lite läskigt är det dock. Att ta steget. Att lämna tryggheten med fast inkomst och börja leva på lån och bidrag. Igen. Jag är inte helt säker på att jag gör rätt? Fast jag väljer med hjärtat istället för hjärnan…

Första veckan på järnvägsskolan lär bli lugn. Jag läser på det preliminära schemat att denna vecka innehåller introduktion, visning av område och museum samt grundläggande järnvägskunskap. Vi ska även lära oss grundläggande brandskydd och hjärt- lungräddning. Som fjtkl, D-HLR instruktör och brandman känner jag mig redan trygg i dessa ämnen. Men det ska ändå bli väldigt spännande och kul. Jag får till och med en kollega som studiekamrat på skolan! Och första fredagen ledigt! Snacka om mjukstart!

Bara för att få till en järnvägsbild i inlägget bifogar jag en bild från en förarmiljö tagen ur ett lite annorlunda perspektiv. Någon som ser vad det är för maskin? Eller det kanske är lätt?

Jag fann av en slump en liten spännande sak i våras när jag var på Höganäs AB för att göra ett jobb med min firma. Jag hade lite tid på mig innan jag skulle träffa min kontaktperson. Vad skulle jag göra under tiden jag väntade? Jag har varit på fabriken i Höganäs många gånger, men aldrig varit nere i den sydvästra delen av området. Jag bestämde mig för att ta en rundtur med bilen medan jag väntade. Jag körde runt lite på måfå och plötsligt dök det upp. Ett tåg??!!

Ett gammalt tågsätt på en smalspårig järnväg. Vad var nu detta? Jag har bestämt för mig att Höganäs AB var tidigt ute med en Decauvillejärnväg. Kan detta vara en rest av denna järnväg?

Den franske ingenjören Paul Decauville konstruerade 1876 ett system för en lätt och flyttbar järnväg som byggde på rälsbitar fastsatta på plåtsyllar. Dessa fanns i olika längder och hade spårvidden 400 eller 600 millimeter. Ungefär som rälsbitar till en modelljärnväg. Tanken var att man skulle kunna lägga ut räls tillfälligt när det behövdes och sedan samla ihop och ta bort när behovet inte fanns längre. Användningsområdet var industribruk och man skulle frakta timmer eller kol på denna räls.

I Sverige utvecklade ingenjören Axel Hummel konceptet vidare. Han fäste dock rälsen vid permanenta träslipers och dessa banor kom att bli permanenta industribanor med spårvidden 600 millimeter. Även det vanliga järnvägsnätet byggdes ut med denna spårvidd. Helsingborg-Råå-Ramlösa Järnväg är ett exempel på detta. Denna bana kallades även för ”Decauvillen” i folkmun.

Jag vet inget om denna lilla tågpärla. Klart är dock att dess framtid verkar utstakad. Tyvärr brister omsorgen och förfallet är tydligt. Jag kan tycka att företaget bör värna om sin historia och så även denna klenod från en spännande period i den svenska industrialiseringen på 1800-talet.

Jag ska försöka ta reda på mer om detta lilla tåg och får säkert tillfälle att återkomma i ämnet. Om inte annat så lär jag åka dit igen för att ta bilder med en riktig kamera istället för mobilen som jag använde vid förra besöket. Nörd som man är.

Så hände det plötsligt. Och när jag körde banan till på köpet. Vad är sannolikheten för det? Natten mellan torsdag den 19:e och fredag den 20:e december bytade man isolskarven som jag nämnt tidigare i bloggen. Arbetet tog knappt tre timmar. Jag var ju tvungen att ta mig dit för att se resultatet.

Jodå. Där satt minsann den nya skarven på plats. Nya jordflätor var också pålödade. Vid teknikkuren för vägskyddet strax intill stod termitspannarna kvar. Jag hade gärna varit med för att se hur dessa skickliga hantverkare gjorde för att laska i biten. Man tar den ju inte under armen precis. Det enda som retar mig är att jag glömde fråga om dom visste varför det är träsyllar under isolen.

Här är en länk till ett litet klipp på youtube, där man får se hur det går till att svetsa räls med termit:

Railroad welding på youtube

När något av barnen fyller år ställs födelsedagsljusen fram på bordet. Jag är helt oskyldig till val av utsmyckning. Den står min fru helt och hållet för. Behöver jag nämna att jag gillar den? Senast var det lillebror som fyllde 5 år.

Jag tänkte först att jag skulle skriva något klyftigt om luciatågets lok och vagnar, men jag insåg rätt fort att jag inte vet ett smack om dom gamla fina vagnarna. Inte loket heller för den delen. Jag började googla lite men upptäckte snart att området vida översteg min kompetens. Jag tänker därför beskriva hur jag upplevde lussetågets sammansättning utifrån en lekmans perspektiv.

Loket var SJ:s gamla ånglok Litt B 1316 från 1917. Man har förr om åren kört med ett annat lok. Ånglok E902 om jag inte minns fel. Dock ville trafikverket att detta lok skulle ingå i samlingarna uppe i Gävle, så Ängelholm fick ett 10 år yngre exemplar att köra med istället. Jag körde för övrigt skånebanan då det nya loket transportkördes ner från Hässleholm. Det är ovanligt att höra ångvissla i bakgrunden när man pratar med föraren på mobisir kan jag meddela. Men mycket trevligt!

Ett ånglok är en fantastisk maskin. man kan skriva hur mycket som helst. Dess historiska betydelse och den pålitliga tekniken är nog det som tilltalar många. Jag upplever ånglok nästan som levande väsen. Om man någon gång lyssnat på ett lok som står och sakta värms upp inför driftsättning så förstår man säkert vad jag menar. Det gurglar och bubblar, pyser och väser, dunkar och knackar. Magiskt säger jag bara. Man hade även eldat upp tryck i ett mindre ånglok, Litt Ka 692, som stod på stickspåret utanför museientren och pös förnöjt.

Vagnarna som ingick i tågsättet var helt fantastiska. Vilken puts på dessa museiklenoder. Till och med kopplen blänkte. Det var tre tredjeklassvagnar varav en var från 30-tal och dom två andra var kupévagnar från 50- eller 60-tal. Gissar jag. Sedan var en värmevagn och en godsfinka också påkopplad. I godsfinkan rymdes en permobil och några barnvagnar. Kupévagnarna var något i hästväg. Precis som Hogwarts-expressen i Harry Potter-filmerna enligt barnen. Allting var blankt och tipp-topp. Till och med läderstropparna som håller fönstren när dom öppnas var märkta med SJ:s gamla logga. På den tiden var man så stolt över sina produkter att företagets logga etsades in överallt. Annat är det idag. Jag hade gärna åkt med dessa vagnar till Stockholm och tillbaka. Undrar hur tidens första-klassvagnar ser ut? Jag MÅSTE ta mig till Gävle! Den äldsta vagnen var lite mer spartansk men fortfarande imponerande renoverad och underhållen. Jag sörjer att vi missade åkturen.

3:e klass 1930

3:e klass 1950

Hög klass på tågsättet

Kupévagn

Blanka koppel

Slutlykta

Nödbroms 1930

Puts, nit och redlighet

Istället för åktur till Åstorp och tillbaka, erbjöds växling in på järnvägskolans område och några turer fram och tillbaka inne på skolområdet. Vi tackade men avböjde och valde att beskåda växlingen från perrongen istället.