Nu tycker nog många att det är dags för mig att uppdatera bloggen? Det tycker även jag ska jag erkänna. Problemet är bara att så ofantligt mycket har inträffat sedan den senaste uppdateringen att jag har lite svårt att sortera alla händelser och intryck. Var ska jag börja liksom? Jag får nog ta det i olika omgångar känner jag. Jag börjar från början…
Jag gjorde som sagt min sista LIA på Arriva. Jag trivdes jättebra och såg fram emot att bli anställd av Arriva i Helsingborg. Kollegor och chefer verkade bra, turerna korta men intensiva, nära till hemmet och trevliga tåg att köra. Många frågar om inte lokföraryrket är väldigt ensamt? Inte på pågatågen vill jag lova. Man har kontakt med folk hela tiden. Resenärer, ombordpersonalen, växlare, städare och tågklarerare. Då är nog godstågsförare mer som ensamvargar. Ta tur ”74” till exempel. Den kallas så för ryktet går att man har 74 stopp och starter på den turen. Nu är det inte riktigt så, det har jag kollat senast jag körde den. Turen går från Malmö Central hela vägen ner till Simrishamn. I Simrishamn vänder man och kör hela vägen tillbaka till Helsingborg. 57 stopp blir det på vägen. Man hinner inte känna sig ensam eller uttråkad på en sådan tur.
Vad har nu hänt sedan vi slutade lokförarutbildningen? Måndagen efter examen på järnvägsskolan började jag och fem andra klasskamrater på Arriva. Det var mycket som skulle ordnas den första veckan. Första dagen ägnades åt allmän information om Arriva, yrket och hur allting fungerade. Andra dagen fick vi ut massor av utrustning, ryggsäckar, nycklar, läsplattor och telefoner. Uniformer skulle dock dröja lite då Arriva precis bytt leverantör. Tredje dagen började utbildningen i alla system. Vi skulle lära oss hur man gick in i Arrivas onlinesystem för information och säkerhet, hur man fann och sökte information och hur man loggade in överallt. Även våra behörigheter kontrollerades att dom fungerade som de skulle. Första veckan gick fort och det var massor att ta till sig. Men det kändes helt underbart att det äntligen var ”på riktigt” så att säga.
Veckan därpå var det fordonsutbildning. Det gäller att veta var det är för fordon man framför och dess principiella uppbyggnad. Det underlättar till exempel när det blir något fel på maskineriet. Även om man inte löser maskinproblem hur som helst, så har man ändå en viss aning om hur saker hänger ihop! Hela andra veckan gick till fordonsutbildningen. Teori varvades med praktik. Vi var två elever på en instruktör och gick igenom allt praktiskt på X61:an. Vi hade även fyra dagar med bangårdskännedom där vi växlade runt på de olika större bangårdarna för att få en geografisk bild av områdena vi kunde tänkas växla på i framtiden som förare.
Efter avklarad och godkänd internutbildning skulle körutbildningen med instruktör ta vid. Man blir som bekant inte färdig lokförare förrän man klarat tre veckors körning och till slut godkänd av en instruktör. Det är först då man får sitt kompletterande intyg och kan kalla sig lokförare och kan ta egna turer helt på egen hand.
Nu kom vår examen lite oturligt precis när semesterperioden skulle börja. Detta innebar att det bara fanns tre instruktörer på sex elever. Vilka tre skulle få vänta med att köra? Givetvis var jag en av dom som fick vänta. Det kändes inte helt ok ska jag erkänna. Jag kollade med ansvariga på Arriva om jag inte kunde examineras som växlare och under tiden som jag väntade på att en instruktör skulle bli ledig så kunde jag ju gå in och jobba på växlingen istället? Det tyckte ledningen var en alldeles utmärkt idé. Sagt och gjort. Examineringen var snabbt avklarad och jag började jobba på Arrivas växling i Helsingborg.
När man jobbar på växlingen handlar det mest om att köra vagnar mellan depån ute på Raus till Knutpunkten som är centralstationen i Helsingborg. På stationen finns fyra genomfartsspår där det inte kan stå vagnar under dagen. Vissa turer kommer in och vänder nästan omedelbart. Dessa kan givetvis stå kvar om dom inte behöver köras ut på depån för att repareras, städas, toatömmas, tvättas eller servas. Växlarna jobbar dygnet runt och ser till att det alltid finns klargjorda och framkörda vagnar till alla avgångar.
Om en singelvagn kommer in och ska avgå som mult först om en timme kan man som växlare ta över vagnen när alla passagerare gått av. Man går då igenom och kollar att alla passagerare verkligen klivit av innan man ringer tkl och begär växling från knutpunkten upp till Raus. Man kör ut från knutpunkten, förbi godsbangården och hållstället vid Ramlösa innan man kommer in på bangården ute på Raus. Här lägger man om alla växlar själv med växelställare som monterats uppe på höga stolpar vid varje växel. Man kör upp och stannar när stolpen syns i sidofönstret, öppnar dörren och lägger om växeln genom att trycka på knappen. Smidigt. Alla växlar är också uppkörningsbara, så växlingen går oftast väldigt smidigt och lätt. Man växlar in vagnen på spår sex där den vattnas och fekalietöms samtidigt som städarna går igenom och städar kupéerna och toaletten. Därefter byter man ände och kör vagnen igenom tvätthallen om man har tid. Efter tvätten växlar man in på spår ett eller två där alla klargjorda vagnar står. Man multar ihop vagnarna och begär växling av tkl ner till rätt spår på knutpunkten igen.
Efter tre veckor på växlingen skulle jag äntligen få börja köra med instruktör. Det kommer jag att berätta om i nästa inlägg!
Järnvägsbloggen 