Vad betyder överskriften undrar säkert ni som inte jobbar inom järnvägen. Jo, i juni gjorde jag en rolig resa. Jag har var bland annat tillsyningsman och förare för spärrfärd med endast småfordon i system M efter tåg på Inlandsbanan. Hur hamnar en skåning på Inlandsbanan? Jo, det var så här…
Sveriges Järnvägsmuseum hade planer på att ta hem de sista kvarvarande två beredskapsångloken som stod i beredskapsskjul i Litsnäset längs Inlandsbanan. Beredskapslok har alltid varit omgärdat av mycket hysh-hysh och stort hemlighetsmakeri för att skydda dom från vandaler och souvenirjägare. Man skulle kunna ha åkt och hämtat dom i tysthet, men då det var absolut sista gången detta skulle ske, valde man att göra ett event av det. Intresserade kunde köpa biljett för att följa med och samtidigt uppleva Inlandsbanan med dess fantastiska miljöer och sevärdheter. Man kunde köpa biljett för hela resan eller för antingen upp- eller nedresan. Beredskapsloken skulle dras fram på nedresan. Jag ingick i den arbetande trafikstyrkan, så mina uppgifter hade med drift eller framförande av fordonen som ingår på resan. Man valde att kalla resan för IB16 (Inlandsbanan 2016). Förra gången man körde en resa här var 2008, och med den logiken borde nästa gång bli 2024.
Man valde att köra med två tågsätt. Resandetåget med alla betalande gäster, samt servicetåget med all utrustning och personal. Det är ingen liten apparat som dras igång när SJVM ger sig ut på dylik expedition. Resandetåget drogs av två ånglok och innehöll 1:a klass sittvagnar, sovvagnar, restaurangvagn, tågvärmevagn samt personal-, redskaps- och vattenvagnar. Servicetåget drogs av två diesellok, T41 och T42, samt innehöll personalvagnar, tågvärmevagn, restaurangvagn, flakvagnar för kol och motortralla, låglastarvagn för hjullastare samt godsvagnar för verktyg, redskap, sopor, mat mm.
Uppresan
Jag lämnade hemmet tidigt på fredagsmorgonen och tog pågatåget från Glumslöv ner till Lund där jag skulle byta till X2000 mot Stockholm. Jag hittade min plats på X:et och gjorde mig hemmastadd för resan norrut. I Hässleholm anslöt en kompis som tagit tåget från skånebanan och i Nässjö bordade en tredje man tåget mot Stockholm. På Stockholm Central bytte vi till ett SJ-tåg mot Tierp bestående av svarta vagnar och draget av det ökända Rc6-loket 1409. Just 1409 kallas för ”bästa loket” enligt något tramsigt internt SJ-skämt, men fler och fler verkar hänga på utan att egentligen förstå varför. I Tierp flyttades vi över till buss på grund av ett banarbete. Bussen släppte av oss utanför Gävle Centralstation och Hasse från museet körde oss den sista biten med bil.
På museets område bordade vi transporttåget som skulle ta alla betalande gäster och personal upp till Kiruna. Vi landade i Kiruna sent på lördagseftermiddagen och några av oss avslutade kvällen med kolbullsgrillning i midnattssolen. Det var en fantastisk kväll.
På söndagen hade vi lite fritt, så dom som ville fick åka med SJ till Narvik i Norge. Jag hade aldrig åkt hela vägen till Norge, så jag följde självklart med, även om söndagar i Narvik inte är den bästa veckodagen tydligen.
Väl i Narvik vandrade vi runt i staden och tittade på dom fantastiska vyerna. Vädret var underbart, och även om det mesta i turistutbud var stängt, så var det väl värt resan.
Nedresan
På måndagen skulle transporttåget, som vi kom upp till Kiruna med, ta gäster och personal som inte skulle vara med på nedresan ner till Gävle. Personaltåget skulle köra betalande gäster och utbytespersonal till Porjus där ångtåget väntade på att påbörja hemresan via inlandsbanan. Min uppgift på denna resa var bland annat att köra en liten motordressin efter ångtåget för att kontrollera så det inte tog eld i banvallen efter ångloken. På uppresan hade det på grund av torkan och gnistor från ångloken, startats en del mindre bränder. I Porjus växlade vi om lite vagnar och fyllde både ånglok och vår vattenvagn med vatten från Porjus kraftdamm. Jag passade på att gå på lite upptäcksfärd. Jag bara älskar Norrland…
Vid 20-tiden avgick ångtåget och kort därefter pep vi iväg med den lilla motordressinen. Inlandsbanan är speciell att köra på. Det känns som man flyttas hundra år bakåt i tiden. Ingen kontaktledning finns, så allt måste köras med ånga eller diesel. Rälsen är så kallad skarvräls. Detta innebär att med jämna mellanrum kommer en liten skarv mellan varje rälsdel och då uppstår det klassiska dunk-dunk-dunk ljudet som lät förr när man åkte tåg. Syllarna är av trä och naturen kryper nära inpå bankroppen. Det var helt fantastiskt. Vi körde så kallad spärrfärd efter ett resandetåg. Då gäller det att vara på sin vakt. Helt plötsligt dyker kanske tåget upp bakom en krök för att man tvingats stanna av någon anledning. Därför kör man med det som benämns siktfart. Man anpassar alltså hastigheten efter siktsträckan. Längre siktsträcka – högre fart, kortare siktsträcka – lägre fart. Efter ett par timmar nådde vi första stoppet på resan. Polcirkeln. Det plåtades lite sedan fortsatte resan söderut mot Kåbdalis som vi nådde ungefär halv ett på natten. I Kåbdalis sammanfogades Inlandsbanans södra och norra del år 1937 under stort pompa och ståt. En minnessten över detta restes och den ville vi ju se innan vi reste vidare söderut.
Vi körde vidare och vid två på natten hade vi kommit ungefär halvvägs mellan Jokkmokk och Arvidsjaur. Vid en sjö stannade ångtåget för att ta vatten. Kvällen var helt magiskt vacker och fotot på motordressinen som inleder hela denna berättelse plåtade jag här vid sjön.
Vi körde vidare och nådde till slut Arvidsjaur var vi skulle vila inför nästa etapp på vår resa. I Arvidsjaur passade jag på att plåta lite i och runt lokstallarna där järnvägsföreningen höll till.
Vid 16-tiden var det avfärd mot nästa stopp som skulle bli Sorsele. Här passade vi på att äta lite och sedan besöka rallarmuseet i stationshuset. Därefter bar det vidare mot Storuman där vi skulle vila inför nästa etapp.
Nästa dag avgick vi vid 13-tiden mot Lit. Efter ett par timmar stannade vi vid Sagaån för vattentagning till ångloken. Därefter bar det vidare söderut med två korta stopp i Vilhelmina och Dorotea. Nästa stopp blev vid Rörströmsälven där vi även passade på att grilla lite kvällsmat. När ångtåget rullat vidare, fick vi äntligen spruta lite vatten på en eld, då vi släckte grillelden ordentligt efter oss. I Hoting fick vi vänta på att servicetåget skulle komma in Lit innan vi fick körtillstånd. Vid 02 på natten rullade vi in i Lit för att sova innan vi skulle vidare till Litsnäset dagen efter. Strax norr om Lit står ett gammalt vattentorn där vi var tvungna att stanna för att plåta lite.
På morgonen stålade solen från en molnfri himmel. Efter lite växling och mek med dom gamla dieselloken, så drog vi iväg mot Litsnäset där beredskapsloken fanns. Vi anlände och parkerade bakom resandetåget. Efter ett par timmar drog ångtåget iväg mot Östersund, och efter ett litet tag körde vi efter med motordressinen. Vilken vacker stad Östersund är. Vi rullade in på driftplatsen och körde vidare mot personbangården. Inne på ett av spåren vid plattformarna fick vi växlingssignal och rullade vidare mot Inlandsbanan AB:s lokstallar. Väl framme här ställde vi undan motordressinen och packade ur våra saker. Nu skulle den inte behövas mer. Jag hade under dessa dagar hunnit bli riktigt fäst vid den lilla maskinen.
Vilka fina lokaler Inlandsbanan AB har! Lokstallarna har antagligen Sveriges finaste utsikt. Jag gick genast på upptäcksfärd och träffade både personalchef och Vd, förutom alla anställda lokförare, ombordare och verkstadsfolk. Vilket trevligt gäng det verkar vara!
Nu hägrade dusch, rena kläder, mat och sömn. Nästa dag skulle vi ut till Litsnäset igen för att ta med oss beredskapsloken tillbaka till Östersund. Några av oss lyxade till det genom att vandra upp till Scandic för en rejäl hotellfrukost innan vi åkte ut till Litsnäset.
Ute i Litsnäset dök fyra rejäla gubbar från InfraNord upp för att bryta upp spåret så att vi kunde dra ut beredskapsloken på linjen. Jäklar vad duktiga dom var. Efter ett par timmar var loken ute på linjen och rälsen var återställd. Vi drog tillbaka hela rasket till Östersund där det på kvällen blev lite firande i restaurangvagnen. Alla slappnade av lite nu när det värsta var avklarat utan några större problem. Dagen efter avgick vi ifrån Östersund och ankom Mora på morgonen drygt tolv timmar senare. Innan Mora hade vi stoppat i Hackås, Röjan och Sveg samt även haft ett litet fotostopp vid Storstupet. I Mora lånade jag en hytt och sov drömlöst hela vägen tillbaka till Gävle. I Gävle började vi dela på tågsättet och när det mesta var återställt var det avslutningsmiddag i restaurangvagnen. Vilket äventyr vi hade varit med om. Dagen efter så var det hemresa. Jag och Jimmy slog oss ner i SJ:s moderna vagnar och åkte hela vägen hem till skåneland utan några som helst problem. Jag längtar redan tillbaka!
Det var en fantastisk resa och ett äventyr utan dess like. Tack Sveriges Järnvägsmuseum och alla som hjälpte till! Nedan kommer ett litet bildgalleri med några av alla personer som var med…
Järnvägsbloggen 
Hej Intressant artikel. Men mitt önskemål är har du fler bilder på Kiruna station för jag tjänstegjorde där 2013 när stationen fortfarande var i bruk. Så sänd mig dem på meil.
Önska kan man alltid göra Jan 😉