Vad betyder överskriften undrar säkert ni som inte jobbar inom järnvägen. Jo, i juni gjorde jag en rolig resa. Jag har var bland annat tillsyningsman och förare för spärrfärd med endast småfordon i system M efter tåg på Inlandsbanan. Hur hamnar en skåning på Inlandsbanan? Jo, det var så här…
Fortsätt läsa
Jag har inte varit så duktig på att uppdatera bloggen den senaste tiden. Många har frågat varför jag inte skriver och det beror på lite olika saker. Mest är nog anledningen att lusten inte finns. Jag har idéer och uppslag på olika saker att skriva om, det är inget problem, det är just lusten som är den avgörande faktorn. Jag har även haft mycket på mitt bord. Ibland tar jag på mig lite mer än jag klarar av på grund av att jag har svårt att säga nej.
När jag började blogga så var ambitionen att skriva om allt som jag upplevde, både på jobbet och på utbildningen. Tanken var att människor som var intresserad av järnväg i allmänhet och lokförarutbildningen i synnerhet skulle kunna följa min vardag och läsa om hur det är att arbeta som fjärrtågklarerare och studera som lokförarelev på järnvägsskolan i Ängelholm. Men när varje dag i mångt och mycket ser likadan ut som föregående dag, är det svårt att uppdatera med intressanta betraktelser och beskrivningar av dagarna.
Det är klart att det emellanåt inträffar intressanta saker på fjärren och utbildningen på skolan går framåt. Jag börjar närma mig dagen då jag faktiskt ska vara färdigutbildad lokförare med allt vad det innebär.
Hösten och våren har på skolan varit innehållsrika. Som jag tidigare nämnt har vi haft kurser i ellära, personvagnar och spärrfärd. Till det kan vi nu lägga till fördjupande kurser i diesellok, ellok, godsvagnar och funktionskontroll. Vi har även gjort teoriprovet för lokförarkörkortet på Trafikverkets uppskrivningskontor. Många var nervösa inför detta, men det gick bra för alla. Provet liknar det man skriver för bil- och motorcykelkörkort. Man sitter vid en dator och svarar på frågor. Totalt är det 60 frågor varav 55 räknas till provet. Minst 44 frågor måste vara rätt för att bli godkänd. Det är skönt att ha det avklarat.
Uppskrivning på Trafikverket
Jag har även varit ute på fem veckors kör-LIA hos Green Cargo igen, men det tänker jag berätta om i nästa inlägg.
Det vi har framför oss nu på skolan innan examen är uppkörning i simulatorn, ett JTF-prov, redovisning av ett grupparbete som vi håller på med just nu samt en sista LIA på sju veckor.
Denna sista LIA är viktig på många sätt. Främst är väl att man bör välja att göra sin LIA på det företaget som man önskar få anställning av. Då är det mycket som bör tänkas på. Den viktigaste frågan är utan tvekan om företaget kommer att kunna erbjuda någon form av arbete efter examen? Eftersom marknaden är så ombytlig och svänger så otroligt fort, är det en extra svår fråga att svara på. Sedan har man ju signa egna preferenser att ta ställning till. Hjärtat kanske säger en sak och hjärnan en helt annan. Det känns lite som att spela på hästar, och här gäller det verkligen att satsa på rätt häst. Min LIA-plats är klar och den är jag otroligt nöjd med. Jag skulle bli mycket glad om företaget kan erbjuda mig någon anställning efter examen. Jag ska alltså göra min sista praktik på Arriva och köra pågatågen som jag trivdes så otroligt bra med.
Jag vill bjuda er på en bild av mina gruppkamrater från en av dagarna då vi jobbade med vår uppgift. Jag vill inte avslöja för mycket, men vi klädde ut oss lite. Jag knäppte en bild som jag tycker är lite kul. Den visar lokförarens beklädnad under olika tidsepoker. Håll till godo.
Epok II, Epok IV, Epok V
Jag besökte för ett tag sedan Fredriksdal i Helsingborg i ett lite speciellt ärende. Det var då jag fann Sveriges kortaste linje. Mitt egentliga ärende den gången var att försöka öppna upp ett litet förvaringsskjul som varit låst för allmänheten de senaste tio åren. Här inne finns nämligen en liten klenod. Ett litet skotskt ånglok använt i Helsingborgs hamn för över hundra år sedan. Då gick jag bet, men nu har jag äntligen lyckats!
Loket är vad vi idag kallar lokomotor. Ett litet växlingslok som används för transport av vagnar inom hamnens område och framfört av hamnens egna personal. Loket är byggt av Alexander Chaplin & Co i Glasgow, Skottland, år 1873. På lokets sidor finns skyltar med ett företagsnamn, men det är försäljningsombudet Wimshurst, Hollick & Co i London, som var försäljningsombud till Chaplin & Co från 1872.
Loket användes i Helsingbors hamn fram till sommaren 1930 och kallades av personalen för ”fölet”. Den 26:e april 1930 offererade Aktiebolaget Slipmateriel i Västervik en styck Bjurströms-Lokomotor Typ 15 á 19.000 riksdaler till Helsingborgs hamn. Leverans skedde i slutet på juli och Fölet blev således pensionerat. Efter utrangering skänktes det till Helsingborgs stadsmuseer. Den 5/8 1930 gick det att läsa i Helsingborgsposten:
”En av Helsingborgs stads gamla trotjänare har definitivt pensionerats, dock utan att att begåvas med medalj. Den avgående är nämligen i detta fall ett gammalt lok, för den nutida kritiske betraktaren kanske en smula föråldrat, ja rent av löjeväckande, men som kvarleva från järnvägens barndom har det ju sitt stora intresse.”
Aktiebolaget Slipmateriel lobbade hårt för att sälja in sin maskin till hamnstyrelsen, vilket går att läsa i korrespondensen mellan företagen. Man skickar försäljningsbroschyrer, bilder, referenser och långa listor på fördelarna med en dieseldriven lokomotor jämfört med en ångdriven dito. Idag heter företaget Slipmaterial-Naxos och utanför huvudkontoret i Västervik står just en sådan Bjurströms-Lokomotor typ 15 som Helsingborgs Hamn köpte in.
Skicket på Fölet idag är bättre än man kunnat tro. Hur det står till rent maskinellt är jag inte kvalificerad att bedöma, men förutom lite ytrost här och där verkar fölet vara i utmärkt kondition för sin höga ålder. De bakre buffertarna är avskruvade från buffertbalken för att fölet ska få plats på sin nuvarande uppställningsplats. Tyvärr är träbalken lite illa åtgången på vänstersidan. Täcksidan i trä som syns på den gamla bilden är dock avmonterad och försvunnen.
En liten fågel viskade i mitt öra något om en gammal motorvagn i Ljungbyhed. Jag var helt enkelt tvungen att kolla om det låg sanning i ryktet. Enligt uppgift skulle det stå lite gamla vagnar och en gammal DEVA-motorvagn strandade i grustaget precis innan infarten till Ljungbyhed. Jag körde ut till gamla flygflottiljen F5. Detta är ett område jag känner väl till då jag i början av 2000-talet arbetade som flygledare här. Jag parkerade bilen och började promenera bort mot den gamla stationsbyggnaden.
Nuförtiden förvaltas banan av museiföreningen och används enbart till cykeldressinuthyrning. Sträckan är ungefär 10 km och spårvidden är 1435 mm. Föreningen bildades 1972 under namnet Helsingborgs Veteranjärnväg. Idag heter föreningen Veteranjärnvägen Klippan – Ljungbyhed.
Det gamla stationshuset är idag gjort om till bostadshus, men godshuset, spåren och den gamla semaforen finns kvar. Semaforen som för övrigt hämtades dit från Eriksdals station på Österlen. Man har idag byggt ett företag rakt över spåren, så det går inte att cykla hela vägen in till den gamla stationen. Jag hittade en äldre bild att jämföra med dom nya jag tog.
Efter att ha besökt stationsområdet, gick jag därefter längs en liten väg ut mot Klippanhållet och såg snart några gamla vagnar parkerade på ett sidospår. Dom var i ett bedrövligt skick. Däremot blev jag lite nyfiken på vad som fanns i beredskapsskjulet som också fanns här. Det får bli ett senare projekt…
Jag vandrade vidare och fann snart det jag sökte efter. Tyvärr var även dessa vagnar i ett miserabelt skick. Naturen håller på att återta både spår och materiel. Synd tycker jag. Vad är då en DEVA-motorvagn. Jo, det är som en personvagn med inbyggd motor för drivning. En föregångare till våra rälsbussar om man så vill. Idag finns det bara en eller två kvar i världen. Att då finna en i skogen utanför Ljungbyhed är lite spännande. Nu är den tyvärr bortom all räddning. Jag tror även att SJ byggt om vagnen till en ren personvagn för kanske 50 år sedan. Så den hade ändå aldrig blivit rälsbuss igen.
Varför skriver jag då om detta? Man brukar inte specificera var man hitta dessa gamla ”skatter” för att skydda dom från personer som inte förstår skillnaden på mitt och ditt. I detta fallet är stället välkänt och syns väldigt tydligt från banan där allmänheten cyklar förbi på dressinerna.
Jag har aldrig varit i Gävle. Jag såg fram emot att äntligen komma upp till Järnvägsmuseet och få se allt som jag läst och hört om, men också för att få träffa alla människor som arbetar här uppe, både de som är anställda och alla de som arbetar ideellt. Vi anlände till spåren utanför Hennan och arbetet med att dela vårt tåg och växla undan vagnar och ånglok startade omedelbart. Vi hade blivit inbjudna till grillbufé av Jvmv:s avdeling i Gävle ute på Nynäs. Efter inspektion av museiområdet med tillhörande lokstallar, så vaskade vi av oss och snyggade till oss lite för avtransport med y7:an ut till Nynäs.
Väl ute på Nynäs blev vi bjudna på en fantastisk grillbufé. Det räckte och blev över till alla. Vissa blev till och med tvingade att ta två gånger. Efteråt var jag så mätt att jag knappt kunde röra mig! Innan kaffet tog vi en tur i stallarna. Vilken samling! Det var helt otroligt att strosa runt bland dessa klenoder. Vart man än vände sig fanns något spännande att se. Jag och Jimmy avvek nästan direkt från övriga gruppen som i princip sprang förbi allt intressant. Jimmy hade inte heller varit här förut och nu gick vi runt och glodde med hakorna i golvet som små barn i en leksaksbutik. Det var helt fantastiskt och jag rekommenderar verkligen ett besök ute på Nynäs för alla som inte varit här. Nedan kommer en liten bildkavalkad med utvalda delar av stallet.
Efter stallarna blev det kaffe och tårta och ännu mera tågsnack. När alla var nöjda skjutsade Hasse oss tillbaka i rälsbussen till vår vagn, där de flesta kröp till kojs mätta, belåtna och med huvudet fyllt med nya intryck. Fast några ”ickeskåningar” slank inom 2959 för att avrunda kvällen med en liten hutt fiskefjaes. Dagen efter skulle det bli en hel del att hinna med innan avfärd hemåt mot Ängelholm.
Järnvägsbloggen 