Jag har nu jobbat som lokförare i snart ett halvår. Man kommer ganska snabbt in i alla rutiner. Man blir, om man vill och är intresserad, också en klippa på att veta precis när och hur mycket man ska bromsa, när man kan dra på fullt i precis rätt ögonblick så inte ATC:n griper in och bromsar tåget osv. Man känner banorna och alla hållplatser och driftplatser så att man nästan kan köra med slutna ögon. Man vet precis var alla baliser finns och hur signalerna brukar ligga på varje del av banan.

Att köra pågatåg är som sagt ett mycket aktivt jobb. Tidtabellerna är relativt tajta, och med alla begränsningar som trafikverket sätter på infrastrukturen istället för att underhålla och reparera, så gör detta att det ibland är en utmaning att faktiskt hålla sig inom rätt tid och inte bli sen. Är man en aktiv förare så går det att köra in en liten försening utan att det blir obekvämt för resenärer och framförallt min kollega bak i tåget. Men det förutsätter också att en aktiv tågklarerare kör banan. Vilket ofta tyvärr inte är fallet. Har man stopp i en mellansignal på en driftplats där man ska ha trafikutbyte så att man är 10-övervakad dom sista hundra meterna, går det inte att köra in någon tid alls. Man måste ha kör rakt igenom så att man kan ha en hög hastighet in mot plattformarna, och sedan dra på fullt efter sitt trafikutbyte.

Ibland är man bara klantig som ny förare helt enkelt.

Jag körde från Ystad och skulle upp till Malmö för att där ha rast. Jag avgick från Ystad ett par minuter sen och mötet med kollegan i Rydsgård gjorde att jag tappade ytterligare minuter. Jag gav mig tusan på att vara i rätt tid i Malmö, så nu började en jakt utan dess like för att knappa in tid. Ombordaren var med på noterna och gjorde snabba trafikutbyten. Allt gick smidigt och jag tog långsamt in minut för minut på förseningen. Jag körde ett multat tågsätt, det vill säga med två motorvagnsätt ihopkopplade. Detta skulle visa sig ha betydelse när jag kom till Malmö. Jag hade kört in nästan hela förseningen när jag började närma mig Hyllie. Jag stannade med kopplet i höjd med U-tavlan vid plattformen i Hyllie och såg på klockan. Bara två minuter sen. Detta skulle bli bra. Dom minuterna körde jag lätt in mellan Triangeln och Malmö C. Stäng dörrarna, avgång, grön lampa, full gas…

U-tavlan i Hyllie står precis vid mellansignalen. Hade jag haft en singel-vagn så hade jag stannat vid 80-tavlan en bra bit innan mellansignalen. Eftersom signalen nu står så nära tåget, och det faktum att man alltid är 10-övervakad i Malmö, fick detta till följd att när jag drog på full gas så mötte bromskurvan min hastighetsökning som en vägg och jag fick systemnödbroms som ett brev på posten. Tåget tvärstoppade efter ett par meter. Detta gjorde samtidigt att jag stod med min ATC-antenn precis ovanpå baliserna. Eftersom tåget stannat på sämsta tänkbara plats mitt på balisgruppen så blev effekten att ATC:n trodde att jag körde mot stopp när jag äntligen började rulla igen. Ridå. Jag anlände till Malmö C fem minuter sen…

Avgång!

En kväll var jag på väg från Malmö och skulle upp till Helsingborg via västkustbanan. Jag börjar närma mig Kävlinge när driften ringer.
– Hej, vi har en trasig maskin som står i Kävlinge. Han skulle ner till Hyllie, men fick lite problem och står nu strax innan utfartsblocken. Skulle du kunna hjälpa till?

Klar jag kunde hjälpa till. Jag rullande in i Kävlinge och släppte av dom resenärer som skulle av. Därefter informerade jag stackarna som satt kvar vad som skulle ske. För att göra en lång historia kort, så rullade jag ut och kopplade ihop mitt tåg med den trasiga maskinen och drog in den till plattformen så att resenärerna kunde gå av. Dom hade suttit på tåget i över en timme och väntat på hjälp. Nu bestämdes att jag skulle dra med trasan till Helsingborg. Något var uppenbart fel, för så fort jag kom upp i 80 km/h så nödbromsade tåget. Trasan skulle vara riggad för overksam transport, men tydligen hade den andra föraren missat något. Det gick långsamt upp till Landskrona. Som lök på laxen kunde jag inte använda elbromsen, utan fick försöka bromsa med luftbromsen. Den är inte som en D3 i Rc precis. Mer som en lokbroms i en T43. Det var som att köra med en elefant på ryggen. När jag kom upp till Landskrona var jag så pass sen att jag föreslog för mina resenärer att lämna mitt tåg och hoppa på nästa pågatåg som låg precis bakom och skulle gå först från Landskrona innan mig. Det slutade med att jag körde ett tomt tåg två timmar sent upp till Helsingborg. Jag rullade på i 80 förbi varje hållplats på vägen utan att stanna och lämnade med varm hand över rasket till växlarna som stod och väntade på mig i Helsingborg när jag anlände med det trasiga tåget.

Ibland blir det fel. En vagn vill gasa, den andra vill bromsa.

En annan gång blev allt fel på grund av att man vill lite för mycket som förare.

Jag kom till Teckomatorp en kväll och fick besked att jag inte kunde köra längre mot Helsingborg för man hade en förmodad påkörning längre fram på banan. Efter ett tag fick jag besked att jag skulle vända och köra tillbaka tåget till Malmö. Jag informerade alla resenärer vad som hände och berättade att jag skulle försöka hinna ner till Kävlinge där resande till Helsingborg kunde hoppa på pågatåget som skulle gå via Landskrona istället. Jag riggade snabbt upp hytten i andra änden samtidigt som jag informerade resenärerna via högtalarna i tåget. Jag ringde fjärren och berättade planen för tkl samtidigt som jag tog ut ny tågorder i min läsplatta. Jag fick körsignal och drog iväg så fort jag kunde för att hinna ner till Kävlinge innan det andra tåget skulle gå. Jag hade räknat ut att jag precis skulle hinna. För att vara säker så ville jag också ringa och informera föraren på det andra tåget. Jag slog numret i min loktelefon, men av någon anledning vill samtalet inte kopplas upp. Jag slog då numret på min mobiltelefon istället. Samtidigt som jag talar med föraren på det andra pågatåget så nödbromsas mitt tåg. Vad är det som händer. En blick på ATC:n visade att signalen framför stod i stopp. Jag tittade ut och såg infartsignalen till Kävlinge närma sig i en ryslig fart. Och den var röd. Helsike. Jag bromsade med allt som gick och hoppades att det inte var halt. Jag fick stopp på tåget ungefär fem meter innan signalen. Jag var helt skakis. Fan att man håller på att pyssla med en massa annat än det man ska göra. Hade det varit halt hade jag passerat signalen i stopp. Strax efter fick jag kör och rullade in till plattformarna i Kävlinge. Mina helsingborgsresenärer hoppade på det andra tåget och jag fortsatte ner mot Malmö. Efter Lund skulle jag stanna på alla mellanstationer. Jag var stressad för jag hade fått besked att mitt tåg skulle ställas in efter Malmö och således inte fortsätta till Ystad och jag ville ner till Malmö så fort som möjligt så att mina resenärer skulle hinna byta tåg för vidare färd söderut. Jag pratade med driften om detta samtidigt som jag hör rösten i högtalarna säga ”Nästa station Burlöv, nästa Burlöv”. Men för h-e…jag nödbromsade men såg plattformarna i Burlöv swisha förbi. Skulle jag fortsätta eller skulle jag backa? Jag tog beslutet att backa. I stridens hetta fick jag lite hjärnsläpp, och med min ”nära-OSPA-incident” färskt i minnet så ville jag ringa och kolla med tkl innan jag backade. Jag fick tillstånd att backa och backade tillbaka till plattformen. Nu var jag ordentligt stressad och började fundera på hur det skulle bli i Malmö. Jag visste att jag hade ett pågatåg strax bakom mig som skulle till Ystad. Jag skulle med all säkerhet in på Malmö övre medan det andra tåget skulle köra in på Malmö nedre. Min ombordare informerade resenärerna hur dom skulle ta sig till detta tåg samtidigt som jag rullade in i den övre banhallen. Jag kom in på ett spår där det redan stod ett tåg och jag såg att dvärgen visade snett vänster. Fick man övergå till växling på signalbilden snett vänster i Malmö? Jag misstänkte att det var så, men jag ville inte göra mer fel den här dagen, så jag stannade vid dvärgen och ringde tkl. ”…det är samtal före…”. Typiskt nu skulle mina resenärer med all säkerhet missa tåget till Ystad. Till slut rullade jag in och öppnade dörrarna på mitt tåg. Jag började rigga ner hytten och plötsligt sticker en riktig stekare in huvudet i min hytt och säger ”Tjena. Bra kört!” Hans röst dryper av ironi och han ser inte glad ut. Han lommar iväg mot pressbyrån och jag kväver en impuls att springa efter och sparka honom på pungen.

Vilken skitdag det hade blivit. Men lärorik. Jag lärde mig att jag i första hand kör tåg. Service, trafikinformation och planering lämnar jag hädanefter över till andra. Jag gör mitt jobb så bra jag kan, så får det bli som det blir. Det lärde jag mig. Och det har jag tyvärr fått bekräftat vid flera senare tillfällen. Om man är kreativ och försöker lösa problem på egen hand som inte är förankrade hos tågtrafikledningen eller driften, så blir det oftast inte bra.

En panoramabild från förarhytten på en X61

Så var det dags för mitt första egna pass på riktigt. Jag skulle börja med att köra en kort tur till Ängelholm och tillbaka. Den allra första turen till Ängelholm på morgonen, så jag fick gå upp riktigt tidigt. Jag smög upp ur sängen när klockan ringde vid 03.00 för att inte väcka hustrun och gick ut i köket där jag kvällen innan förberett alla kläder och min lokförarryggsäck. Jag klädde mig, satte på kaffekokaren och tog ut tågorder på läsplattan medan jag åt frukost. Efter frukosten fyllde jag min termosmugg med kaffe, kollade att alla grejor var packade som jag behövde under dagen och begav mig ut till bilen för att köra den korta vägen in till Helsingborg. Jag parkerade på personalparkeringen och började gå in mot knutpunkten samtidigt som jag kollade vilket spår tåget skulle avgå ifrån i appen ”tågtavlan” i min mobiltelefon.

Jag kom ner på plattformen vid den norra delen på spår två och konstaterade att det redan stod folk och väntade på att jag skulle öppna dörrarna till tåget. Jag fick upp nyckelknippan och låste upp förarhytten på mitt tågsätt och klev in.

Jag gör alltid exakt samma sak varenda gång jag ska installera mig i ett tågsätt eller byta hytt från ena sidan till den andra. När jag kommer in i hytten lägger jag först spaken för luftbromsen i körläge. Därefter sätter jag nyckeln i låset på förarpanelen och aktiverar hytten samtidigt som jag hänger min ryggsäck på kroken sidan om förarbordet till vänster. Är inte passagerardörrarna öppna redan, så öppnar jag dom nu. Medan ATC:n startar upp och gör sin uppstartstest hänger jag av mig jackan och kepsen på kroken bakom förarstolen. Därefter bekräftar jag tågkonfigurationen i TCMS och kvitterar ATC:n så den slutar tuta. Jag matar in rätt uppgifter i ATC:n och startar rätt bromsprov i TCMS-systemet. Under tiden tåget funktionskontrollerar bromsarna, ställer jag in förarstol och förarmiljön så den passar mig. Efter avslutat bromsprov så kvitterar jag i datorn och vrider om riktningsställaren till ”framåt” och släpper parkeringsbromsen. Jag matar sedan in rätt tågnummer i både mobisir-telefonen och i PIS:en. Därefter funktionskontrollerar jag förarövervakningen, eller dödmansgreppet som vissa kallar det. Efter det kvitterar jag alla larm som står i larmlistan. Jag kollar också klargöringslappen som hänger bakom mig på väggen. Slutligen tar jag fram min läsplatta med giltig tågorder och ställer termosmuggen i mugghållaren till höger om förarbordet. Nu är tåget klart för avfärd när dörrarna stängts.

Jag tittade ut på plattformen och såg min ”ombordare” stå längre ner och vänta på att jag skulle göra klart för avfärd. Jag visade handsignalen ”klart” och min tågvärd gick bort till en låda som hänger på en pelare utmed plattformen och begärde körsignal från tågklareraren. Jag gick in i min hytt igen, stängde dörren och släckte takbelysningen. Eftersom detta var min första egna tur som färdig lokförare hade jag en lite olustig känsla av att jag kanske hade glömt något. Jag gick igenom allting en gång till och kunde konstatera att allt var i sin ordning. Ändå kändes det som att jag kanske hade missat något. Kanske var det personen som stått bakom mig i så många veckor som fattades?

När rätt tid var inne såg jag i backspegeln att min ombordare visade ”ljussignalen” klart med sin lampa. Jag stängde dörrarna och alla dörrar stängdes utan problem utom den dörren som ombordaren låst i öppet läge. När han sett att alla dörrar var stängda så visade han ljussignalen ”avgång” med lampan, klev ombord och stängde sin egen dörr. När denna också stängts och låsts, tändes en grön lampa på min panel, och jag gav gas och rullade ut från stationen genom tunneln mot Ängelholm.

Hela första dagen på egen hand som lokförare, gick bra och jag klarade mig helt utan problem. Även nästa dag gick bra. Och tredje, och fjärde och femte…

Dagarna rullar på och overklighetskänslan över att äntligen vara lokförare på riktigt började så småningom bytas mot en känsla av vardag. Inte så att det redan nu är tråkigt att köra tåg, jag älskar verkligen jobbet och att se landskapet rusa förbi utanför fönstret. Men efter att ha gjort samma sak 100-tals gånger nu så börjar saker att bli mer eller mindre rutin. Ibland händer det dock saker som absolut inte är rutin. Det berättar jag om i nästa inlägg.

Min arbetsplats