april | 2014 | Järnvägsbloggen

Helgen spenderades på fjärren. Det är nya turlistor så bemanningen och tiderna är lite ovanliga innan man vant sig. Nu är det dagtid som gäller på helgerna framöver. Det var en relativt lugn helg utan några skandaler eller större störningar. Jag körde ”västkustbanan” vilket innebär Rååbanan mellan Helsingborg och Kävlinge, Lommabanan mellan Kävlinge och Arlöv, Västkustbanan mellan Halmstad och Helsingborg via Ängelholm och Helsingborg till Lund via Landskrona och Kävlinge. Man kör även banan Eldsberga – Hässleholm via Markaryd.

På lördagen var det dessutom familjedag på fjärren. Alla medarbetare kunde komma och ta med anhöriga eller andra intresserade för att visa upp sin arbetsplats. Det arrangerades rundturer, fiskdamm för barnen och korvgrillning på terassen. Jag tror att tillställningen blev mycket lyckad och uppskattad. Det var många som tog tillfället i akt att visa upp fjärren för släkt och vänner. På söndagen var de största incidenterna koppartjuvar i Landskrona och pågatågsmöte (!) i Vallåkra. Koppartjuvar ja. Trots tre patruller på plats i Landskrona inom tio minuter så lyckades banditerna smita. Men dom blev uppenbarligen avbrutna i sitt värv då konstaplarna fann verktyg och skadad material ute i spåret. Förseningarna blev måttliga på mellan tio och tjugo minuter.

Pågatågsmöte i Vallåkra är ovanliga. Ovanliga för det bara finns plattform på spår 1 för trafikutbyte. Denna gång berodde det på att 1543 blev stående vid plattformen i Gantofta för att vänta på ambulans till en passagerare. Ambulansen tog nästan 50 minuter att dyka upp, så för att minska förseningen kördes 1538 upp till Vallåkra. Efter trafikutbyte kördes tåget ut på linjen mot Gantofta för att sedan köras in på spår 2 i Vallåkra igen för att vänta på 1543. 1538 blev ungefär tio minuter sen och kunde köra vidare så fort som 1543 inkommit på spår 1 nästan en timme sen.

En lustig sak jag också tänkte på, är när någon utan järnvägsbakgrund ringer in till oss eller felmottagaren och ska anmäla någon funktion eller något som inte fungerar på ett vägskydd. Ofta säger man till oss ”Ja, det är den vägen du vet, den efter kyrkan, precis vid kurvan mellan Markaryd och Knäred”…

Jag lägger upp en foto på hur vår bild av sträckan mellan Markaryd och Genevad ser ut, Där är ju några vägar att välja mellan…

Så var det torsdag igen vilket innebar prov i ämnet växling på förmiddagen och arbete med museivänner på eftermiddagen och kvällen. Eftersom jag redan var på plats i lokalerna på grund av skolutbildningen så var jag också först på plats bland ånglok och gamla tågvagnar. Jag tog vid där jag slutade förra gången, vid vagnen CFo4.

Knacka rost och färg.

De som döljs i färg kommer fram vid knack.

Tillverkarskylt med tjock bemålning. Man kan ana de fina detaljerna på gripen under färgen.

Hur det ofta tyvärr ser ut, dvs ingen tillverkarskylt. Stulen och såld på tradera.

Jag körde på med nålhammaren för att få av den tjocka svarta färgen på underredet av korgen. Det är ett tröttsamt verktyg. Jag tänkte att jag kör tills någon annan dyker upp. Jag hann nästan hela vagnssidan innan Tobias syntes i stallporten. Kort därefter dök även Lasse upp. Vi bestämde att all energi skulle läggas på att försöka få Ka-loket färdigt. Det var i princip bara några små detaljer som skulle åtgärdas enligt Tobias, så det borde vara snabbt avklarat. Trodde jag.

Alla som jobbar med ånglok vet tydligen bättre. Det är ofta trilskandes maskiner som kräver lika stora delar tålamod och finurlighet som finess och våld. Jag började med att krypa under loket för att återställa smörjrören till sliden som var nedmonterade tidigare. Lasse återställde andra änden på rören vid backventilerna. Redan här trilskades en skruv som fastnat i hålet och tappat sin skalle. Efter ett tag anslöt Claes nere i gropen och vi återställde gemensamt täckplåtarna kring sliderna och askröret från sotskåpet. Plåtarna kom på plats med hjälp av lite våld, finess och en tröskedomkraft.

Nu var det bara en liten saxsprint som skulle ur en axel så att en bricka kunde träs på och en ny sprint installeras. Denna sprint kommer att finnas kvar i historien som ”the saxsprint from hell”. Jag och Lasse började. Sedan blev Tobias involverad. Och Claes. Efter en timme, där våldet och svordomarna eskalerat till barnförbjuden nivå, kom slutligen sprinten ur hålet i axeln. Vi belönade oss med platta korvar utan senap men väl korvbröd, utanför porten i den ljuva vårkvällen. Trots besvären under eftermiddagen med plåtar, skruvar och sprintar, hann vi även med att bättra på färgen, ta ur mer ur skåran i ena hjulhuset där manöverspaken till någon draglucka till fyrboxen gick igenom och allmänt putsa och feja både här och där. Martin gav sig också på CF-vagnen senare på kvällen. Nu känns det i alla fall som om Ka 692 börjar bli i ett mycket dugligt skick.