Här om dagen var jag tvungen att åka till den kungliga hufvudstaden i ett tjänsteärende. Resan började tidigt i vanlig ordning. Det blev frukost vid 07-tiden ombord på 524. Resten av resan ägnades åt en ljudbok som jag lyssnar på just nu. Jag anlände i god tid och hann till och med se lite av staden innan mitt möte. Stockholm bjöd på ett formidabelt höstväder. Efter mötet hade jag bara ett uppdrag innan hemfärden, nämligen att handla te. Min hustru är barnsligt förtjust i ”Djurgårdsblandning” som bara säljs på Nordiska Kompaniet i Stockholm. Efter NK strosade jag långsamt tillbaka till Centralen för att invänta X2:an som skulle föra mig tillbaka till den skånska slätten. Jag hade nämligen en plan…

Jag ställde mig vid 170-tavlan och väntade på att tåget skulle rulla in till plattformen på spår 10. Jag brukar försöka utnyttja tillfället dom få gånger jag åker tåg till att försöka åka längst fram i tåget hos föraren. Detta är egentligen inte tillåtet att åka i hytten hur som helst och ofta  är proceduren förknippad med komplicerade regler och tillstånd. Det är dock som så att vi fjärrtågklarerare är klassade och godkända för säkerhetstjänst på samma sätt och med samma tester som lokförare. Därför är man ju inte precis ”vem-som-helst”. Man kan ju även hävda att medlen helgar ändamålet. Den information som man får genom att sitta på förarplats och direkt uppleva vad förarna upplever ger så ofantligt mycket för oss som sitter på ”andra sidan” och styr trafiken. Även möjligheten att kunna samtala med en förare och på ett direkt sätt kunna utbyta erfarenheter och få svar på sina frågor är värt så oerhört mycket. Hur som helst tycker jag det är upp till föraren att bestämma. Frågan är ju fri som man brukar säga och det är ju inget att förlora.

Sagt och gjort. Jag stegade fram till föraren, presenterade mig och förklarade vad jag ville. Jag lyckades bevisa att jag jobbade på fjärren så efter en viss tvekan blev jag insläppt i hytten. Föraren var en mycket trevlig man med stor erfarenhet. Resan ner till Linköping gick fort och tiden bara flög iväg. Plötsligt skulle tåget byta förare. En ny förare steg på och även han accepterade med en viss tvekan att låta mig åka i hytten. Det blev en mycket lärorik och angenäm resa ner till Malmö. Denna man var även han en mycket erfaren förare och dessutom väldigt trevlig. Jag hade den bästa resa söderut på mycket länge. Jag är fruktansvärt tacksam mot dessa bägge herrar och hoppas att dom hade lika mycket ut av resan som jag.